Åh, drömmar.
Jag fastnar lätt vid drömmar och blir manisk - måste.bli.så.nu.
Insåg väll nu i våras när jag pluggade på Gotland att drömmar måste få ta tid.
Även om målet oftast är det som gör resan värd så måste resan också ge någonting.
Jag vantrivdes något fruktansvärt med både pendlandet och distansstudierna så jag gav upp.
Min dröm är fortfarande att bli barnmorska och en dag kommer jag att bli det.
Om det är om fem år eller om åtta år eller om tio år det vet jag inte, bara att.
En annan stor drömm är barn. Jag måste ha barn i framtiden, jag är född till att bli mamma.
Saken är den att den drömmen är större än drömmen om utbildningen så vi får se.
Trivs dessutom som fisken i vattnet just nu och varför sluta med något som känns OK?
Jag vet att folk blir rätt oroliga när jag säger att jag trivs på donken, för att de tror
att "jag kommer att fastna" men saken är den att det tror inte jag.
Jag är 20år gammal och ska leva i minst 80 år till, jobba i minst 45 år till.
Låt mig gå min väg så kommer det bli hur bra som helst sen tror jag.
Oavsett om jag jobbar kvar här i ett eller tre år till,
oavsett om jag får barn nästa år eller om två;

oavsett om jag börjar plugga efter sommaren eller efter nästa.