"I'll break down as you walk away"
I ett år har jag saknat honom varje vaken sekund.
Jag är trött nu. Trött i hjärtat, trött i själen.
För ett år sedan var jag säker på att min stora kärlek redan kommit och gått.
Men jag kan inte minnas att det någonsin kändes såhär med honom.
Mitt hjärta gick sönder många gånger under åren med honom
men aldrig var jag rädd för att hjärtat skulle stanna på riktigt om han gick.
Aldrig kunde jag stirra på telefonen i fyra timmar och hoppas på att han skulle ringa.
Inte grät jag mig till sömns ett par kvällar i veckan för att jag saknade honom.
Aldrig var jag rädd för att hela livet skulle raseras om jag lämnade.
Aldrig har jag trott så lite på en människa som jag litar så mycket på.
Det finns inga anledningar för honom att stanna hos mig,
mer än att han själv skulle vilja det och än idag är han kvar.
Samtidigt är han inte min och det är också bara hans egen vilja som kan fixa.
Jag är trött nu. Trött på att vara allt och inget.
"och jag sa att livet aldrig kunde bli svårare"
De senaste veckorna har jag:
gått BSM och hatat att bo på hotell,
haft fyra lediga dagar och insett att jag är inne i en period då jag inte gillar det,
förstått att jag förlorat mitt eget vad om att aldrig mer bli kär,
köpt tårta till en arbetskamrat som fyllde år och fått halva,
spenderat en heldag i solen med min fina mormor,
börjat packa ihop mitt rum på allvar och hatat det,
utbildat mig själv i köket på jobbet med hjälp av en kille som BARA pratar kurdiska,
insett att min kurdiska bara blir bättre och bättre för var dag som går,
sovit på soffan tio dagar i sträck har jag också gjort.
