Lite fredag, bara en smula.


närmast hjärtat!


dannis <3

fina!

chinesee <3


världens sötaste!


size doesn't matter, ni är underbara.


med min trolovade


charlotte :)


älsklingen och min kines <3

alla ögon på jessica, hahaha.

jessica <3

freja, jenny & köhl <3

världdklass!


 supersötasilversandra


ÖL! <3

Har suttit och pluggat i timmar. Sucks to me be. Är iallafall klar med näst sista inlämningsuppgiften nu. Det tänkte jag fira med att inte plugga med nästa uppgift något mer idag och istället åka in till stan med syster och plastis.
VILKEN BRA IDÉ!

Den här bilden är förövrigt från i Fredags.
Martina till vänster och Dannis till höger.
Helan och halvan, jag blir lite lycklig när jag ser den! ♥

Inte ens idag kunde jag låta blir att tänka på dig.
18 år blev jag idag och egentligen saknade jag bara en sak. Dig. Resten hade jag här. Min underbara familj, mina närmaste släktingar och Fanny&Martina. Jag skulle ha gått ut ikväll, med My. Hon är sjuk så det blev inte så. En annan gång. Det känns OK. Däremot din frånvaro är för mycket för mig att ta in. Trots att du snart varit ifrån mig i två år saknar jag dig så att det gör ont; varenda dag. Och jag vill bara tala om det för dig, skriva tusen ord, sjunga miljoner verser, jag vill skrika det åt dig och jag vill hålla dig nära. Jag vill ha dig här föralltid. Aldrig sakna dig igen. Men det är en dröm, en sån som aldrig går i uppfyllelse.
Jag fick ett halsband idag. Ett superfint. Aldrig förut har jag ägt ett så fint smycke. Berlocken är en liten tvåsidig bok i guld. Lovestory pryder framsidan. I boken står det you på en bladet och me på andra. Det är det finaste smycket jag ägt. Men allt jag ser när jag tittar på det är dig. Det är du. Det är alltid du. Det har alltid varit du. Det kommer alltid att vara du. Jag saknar dig så att det gör ont. Men det kommer du inte få veta. För du saknar inte mig.

Äntligen!

Fast i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i. Jag antar att det är rätt som de säger: there's that one person you'll never get over no matter how long it's been. Hur värdelöst är inte det egentligen? Är det meningen att jag ska sakna honom i resten av mitt liv nu? Bara tanken gör mig illamående. Vem kom på kärlek? Den personen borde brännas på bål eller bli kär i Pontus. Jag har en kännsla av att det är ungefär lika plågsamt. Förutom att det plågsamma tar slut när bålen brunnit upp, att vara kär i honom är en jämn smärta.
Jag är så trött på att vakna varenda dag bara för att känna att det är något som saknas. Det är inte så att jag inte lever utan honom. Mitt liv är riktigt bra men det är något som saknas. Det gör lite ont att andas och det ekar så konstigt, så tomt. Men så fort vi pratar finns det något att tjaffsa om. Så värdelöst. Jag kan inte leva fullt utan honom och jag kan inte leva med honom. Och även om jag kunde leva med honom så vill inte han det. Vem är det jag har gjort förbannad för att förtjäna detta? Jag orkar verkligen inte mer. Jag har försökt allt. Verkligen allt. Jag kommer inte över honom. Jag förstår inte, hur svårt ska det egentligen vara? Det har gått två år snart. Sorgen är inte ens vacker längre. Kärleken har slutat vara vacker.
Sinnesjukt. Jag är sinnesjuk. Bränn mig på bål. Snälla. 

kompis, det går bra nu!
okej. inte för att skryta eller så men idag körde jag från
industriområdet borta vid solna kyrkogård till ICA maxi vid skolan och hem.
ingen krock, inte ens en liten repa i lacken, ingen tutade missnöjt
och jag prickade nästan parkeringsrutan perfekt.
ganska stolt över mig själv!
körkort 2010 känns inte längre fullkomligt omöjligt!
life's good

I can see the first leafs falling.
It's all yellow and nice.
It's so very cold outside.
Like the way I'm feeling inside.

I'm a big big girl.
In a big big world.
It's not a big big thing if you leave me.
But I do do feel.
That I do do will.
Miss you much.
Miss you much.

Outside it's not raining.
And tears are falling from my eyes.
Why did it have to happen?
Why did it all have to end?

vi sätter oss ner
utan ett ord
som så många gånger förr
du betsäller ett glas vin
och jag en kopp te

och fast vi båda vill
mer än någonting annat
så står det skrivet i pannan
att man väcker en ångest
när man släcker en annan

vi har blivit som dom
någon tittar på oss
är det min tanke hon ser
eller dina röda kinder
som avslöjar mer

vi har blivit som dom
som aldrig får bli
som sitter tyst på nåt café
ingen får ju se
att han är gift och hon är fri

när jag går därifrån
och du håller kvar
så vet vi båda två
det är såhär man mår
när man hemligheter har

när jag går därifrån
utan ett ord
så vet vi båda två

Hur börjar man på en bok? Jag tänkte skriva en, om oss. Om vad som varit. Om hur mycket jag saknar dig. Om hur mycket jag älskar dig. Om hur mycket jag hatar dig. Du vet lösa tankar bara. Inget speciellt.
Vem försöker jag egentligen lura? Lösa tankar. Kom jag inte på något bättre? Det är min vardagliga tankegång jag vill sätta ord på. Ord som inte finns. En lycklig sorg. En sorglig lycka. Jag älskar dig så att hjärtat stannar. Jag saknar oss så mycket att jag vill ge dig varje ord jag känner till, jag vill ge dig allt jag kan. Och ord är allt jag har.
Jag visste inte att man kunde hata någon man älskar. Men det går galant. Jag hatar hur du påverkar mig. Du behöver inte ens finnas i närheten för att få mig ut balans. Din existens räcker. Utan dig andas jag inte normalt. Det här får du inte berätta för någon. Mina nära och kära är trötta på att jag älskar dig. De säger att du inte är värd det, men jag vet att du är det. Du är värd allt livet kan ge. Och egentligen vill jag bara att du ska vara lycklig.
Men absolut inte med henne, med mig. förlåt.

Min lilla lektion imorse var mycket givande. Specieltl då min grupp inte var där.
Resten av förmiddagen spenderades med Ellabella i Kista.
Vi hittade dessa awesome sparkdräkter. Hur snygga? JÄVLIGT! Hahahaha.
600kr får man hosta upp om man vill äga en sådan, men seriöst - är det någon som vill det!?
ursäkta bildkvaliten, det är kamerabildern -
min riktiga kamera har jag glömt vart jag lagt den..

Mmmmmh. Så fruktansvärt ont i benen och jag älskar det.
Sprang som en idiot idag på 5km rundan. 3 sek från måltiden nu, how great? JÄTTE! På måndag, då fan. Även spänsten gick bra idag. Mina lår dog ett par gånger men de kom igen. Nu svävar jag en smula när jag går - mest för att jag knappt känner mina ben.
Förövrigt har jag en liten lektion imorgon. Bokredovisning i svenskan med boysen 8.30-10.00. Och vilken bok ska jag redovisa då? Have no idea. Har läst sju stycken, pojkarna har läst en halv. Det känns som min lektion imorgon kommer bli mycket givande. Kul!
Dags att råda bot på sömnproblemen jag dragit på mig. Puss&kram!

Imorse steg jag upp 7.00. Samma sekund som klockan ringde faktiskt. Riktigt stolt över mig!
Hade tvättstugetid till 10.00 så i tre timmar slet jag med alla kläderna.
Sen ringde Johanna och tiggde om sällskap på hennes fyra timmars långa håltimme. 
Trots att mitt rum var i behov av städning var jag värd sol efter mina timmar i tvättstugan!
Så jag drog på mig en klänning, jeansjacka och converse, slängde väskan över axeln.
Jag var klart på sisådär fyra minuter! Pretty awesome.
Vi köpte smörgåsar och åt lunch i solen. Tittade i affärer.
Jag köpte ett nagellack från HM. "check me out" finfint!
Lite senare dök även Charlotte upp och vi gick till Kungsträdgårnden.
Bara för att upptäcka att körsbärsträden slutat blomma :(
Det blev många timmar i solen!
Kvällens träning blev seg. Vi var fyra stycken där.
How worthless!
Nu ska jag ta tag i mitt rum som fick lida för mitt behov av sol.
Imorgon har jag min enda hela skoldag denna vecka. Nice!

I never thought that I'd fall apart
The way that I am tonight
And now I'm in pieces

I sit around wasting my time
On a bed that's too big for me now
I can't pretend now that last night
Somehow, feels like a lifetime ago
Somehow this time, I'm ripping apart

So hearing your voice on the phone
It makes me feel like I'm further from home
Oh, I miss how it feels when we touch
Just like a papercut
The little things hurts so much

En liten varning såhär på söndaskvällen.
17.45 och ett par timmar frammåt

kom tillbaka, om så bara för inatt

if I hade one single wish
I'd go back to the moment I kissed
you goodbye
no matter how hard I try
I can't live
without you in my life

I walk around trying to understand
where we went wrong
and I can't pretend
it wasn't me
and it wasn't you
but I'm convinced
we gave up to soon

nothing left to lose
after loosing you
there's nothing I can't take
maybe we said it was over
but baby I can't let you go

Nu är det två och ett halvt år sedan jag startade upp den här bloggen. En i raden tänkte jag, hade haft ett par stycken några veckor i taget. Nu sitter jag två och ett halvt år senare och skriver det sista inlägget här någonsin. Det blev lite längre än vad jag trott. Det blev helt annorluna. På vägen gick jag sönder, bloggen blev ett sätt att bearbeta det på. Det blev världens längsta kärleksbrev till mitt ex.
Idag är jag hel. Det var ett bra sätt att bearbeta sorgen på. Jag är så hel en människa nu kan bli igen. Nu känner jag inget behov av att skriva här längre. Jag har växt ifrån bloggen. Växt ifrån sorgen. Livet är bra nu! Så det här blir det sista som skrivs här, om ett par veckor kommer bloggen vara nerlagd. Dessförinnan ska jag hinna printa ut allt, det kan vara kul att ha kvar senare i livet.
Med det här inlägget säger jag hejdå. Tack för den här tiden, och tack för att ni har läst mina ord. Det har betytt mycket för mig. Nu är jag klar med det här, det är över nu. Jag kommer kanske starta upp en ny blogg en dag, vill ni veta den får ni säga till nu så ska jag komma ihåg det. För nu säger jag hejdå! ♥