Jag har två. En syster och en bror. Johanna och Oscar. Johanna går under namnet Johanna och Oscar under namnet Oggel. Systra mi är född 1993, 1 år 5 månader och 29 dagar efter mig. Bror min är född 1997, 5 år och 4 dagar efter mig. Johanna går gymnasiet, hon går media/foto. Gissa vem som blir påtvingad att agera modell, all the time. Rätt, jag. För något år sedan fick jag agera Frida Kahlo - damen med ett ögonbryn.. Oggel går i högstadiet nu och han tvingar mig inte att bli fotad. Däremot brottas vi en del. Han har blivit biff på senare dagar så att jag är äldre spelar ingen större roll längre. Sucks to be me.
Johanna är en av mina närmaste, om inte närmast. Vi har mycket gemensamt. Till exempel får vi alltid minst fem julklappar som är identiska, every year. Oggel och jag är nära också, men vi har inte ritkigt lika mycket gemensamt. Oggel och Johanna har däremot något gemensamt, de är blonda bägge två. I'm not.
Ja, what more? Finns inte mycket mer att säga. Min syskon är bra att ha på alla möjliga vis. Love 'em ♥

Jag älskar mina vänner. Av hela mitt hjärta. Det finns inga bättre vänner på denna jord, ingenstans. Att droppa namn känns bra onödigt, de vet vilka de är. Och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka temat. Ska jag berätta om mina vänner, eller berätta om vad jag tycker om dem? Je ne sais pas.
Kan bara säga att ibland känns det svårt att hinna med alla. Jag hatar när människor man känner blir människor man kännde. Det hände med mina absolut bästa vänner genom låg-, mellan- och högstadiet. Emma, Mia och Madeleine. För bara några dagar sedan hittade jag kort, och det gjorde lite ont. Och även om jag älskade dem alla väldigt mycket så var Mia speciell. Vi växte ihop under några år. Hon var min nummer ett. Länge. Det var lite gruppering i gruppen jag och Mia, Emma och Madde. Dock förändrades det också.
Emma bytte skola och Mia flyttade till andra sidan stan. Det var jag och Madde kvar. Vi var tighta genom hela tiden. Men sen gymnasietiden började har jag bara träffat Mia och Madde en gång, Emma har jag inte träffat sen i åk9. Och visst gör det fortfarande ont då och då. Men jag har nog kommit över det. Även om jag saknar dem då och då så var det kanske inte meningen att vi skulle hålla ihop så länge vi hade hoppats på.
Jag känner dem inte längre, jag vet vilka de är och vilka de var. Jag kommer alltid älska dem. Och jag kommer aldrig glömma. De var min första starka vännskap och jag är oerhört glad för de år jag hade med dem. De har och kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Ibland hoppas jag på att vi kanske kunde återuppta kontakten, ibland inte - det skulle vara så trist att inse att vi inte längre passar ihop. ♥

2004, 2005 någongång

Det här kommer jag nog inte kunna skriva om på ett bra sätt.
Hur ska man veta? Jag skulle nog vilja fixa fest så jag fick träffa alla nära och kära. Men jag tror inte jag skulle orka det. Skulle nog bara vara ledsen. Har ingen som helst lust att försvinna. Förutom det skulle jag nog knäcka näsbenen på ett par stycken som verkligen får mitt blod att koka. Människor som förtjänar det. Människor jag hatar. 
Men mest skulle jag nog gråta. Jag vill inte dö, jag är inte klar med mitt liv. Har massor jag vill göra och hinna med. Alldeles för mycket. Jag har nog inte tid att dö förens vid 105 år ålder.

Shit vad svårt. Kärlek är så mycket. Jag kan bli kär i så mycket. Nagelack till exempel. Mina vänner är kärlek, min familj och min pojkvän likaså. Dock finns det faktiskt en plats som betyder allt för mig, ännu mer faktiskt..
Nåtarö. Den ön är kärlek för mig. Där har jag spenderat varenda sommar i hela mitt liv. Min mormor och morfar har haft sommarställe där. Min morbror och mina kusiner. Min familj har alltid varit med mig där. Jag har träffat en av mina absolut bästa vänner på den ön, Fanny. Hon är kärlek för mig. Sandra och William lärde jag känna där, de är också kärlek. Utan den ön hade min pojkvän antagligen aldrig blivit just min pojkvän.
Där ute kan man vara sig själv. Man kan göra som man vill. Andas på riktigt. Ingen dömmer. Okej, lögn. Vi har rivaler där ute. Men egentligen bryr sig ingen. Det har bara blivit så. Varför tror jag ingen minns. Där ute finns de vackraste klipporna, de bästa stränderna, den djupaste skogen och de finaste människor jag vet. Och saknar jag någon där ute, då tar det bara en timme från stan för dem att komma ut till mig. Så kärlek för mig än den ön. Jag har till och med förevigat dess sjökortspositioner på min vänstra handled. ♥

Vad kan man säga, mina föräldrar är de bästa föräldrarna jag någonsin haft. Okej, tråkigt skämt men de är faktiskt jävligt bra - mama och baba. Det är bra svårt att beskriva dem faktiskt. Dom träffades för 1000år sedan, har varit gifta i 200 år sen 1996 tror jag och har tre ungar och det var väll ungefär det. Rätt bra gjort när de bara är 40 och 44 år gammla.
Mamma jobbar på en förskola, en småbarnsavdelnin. Barnen älskar henne. Hon har en nacksskada efter en bilolycka med min bror för många, många år sedan. Och så är hon en kopia av mig. Okej, jag är en kopia av henne. En bror har hon också, en skogstokig sådan. 
Pappa kör lastbil och monterar möbler. Jag vet inte riktigt vad möblerna tycker om honom. Han är oskadd, kanske lite senil ibland. Det är mamma förvisso också. Så glömskan jag dras med skyller jag på dem båda. Pappa han två bröder, en identisk storebror och en olik lillebror.
Shit vad svårt det var. What so ever. Mina föräldrar är iallafall väldigt bra. Mina vänner gillar dem också. Mamma blev medröstad på min klassresa i åk5 av mina klasskompisar, jag hade inget att säga till om. Och nu för tiden chattar vännerna med min pappa på facebook. Rätt bra betyg måste jag säga. Och så älskar jag dem förstås. Massvis. ♥

har ingen bild på bara dem två, men det här är familjen från förra julen

To be honest. Jag tror bara jag varit kär på riktigt en gång. Dessförinnan har jag självklart mina två "barnkärlekar" tillika mina två bästa barndomsvänner. Kevin och Jonathan. Dock vet jag inte om det går att kalla mina första kärlekar. Då skulle jag lika gärna kunna rabbla alla hästar som stod på stallet min ridskola höll till på. Alla djur jag haft genom min uppväxt. Mina vänner genom alla år. Mina år på ön och hela min släkt. Allt som fått mig att må bra.
Därför tänkte jag faktiskt berätta om min pojkvän. För innan honom visste jag inte riktigt vad kärlek var. Jag träffade Pontus sommaren 2005. Han var 17 år jag var 13 år. Hade ingen susning om vem han var, ändå hade vi tillbringat varenda sommar på samma ö, 150 meter ifrån varandra, hela våran uppväxt. Min mamma visste till och med vem han var innan jag.
Sen dess har vi haft ett minst sagt stormigt förhållande till varandra. Både tillsammans och ifrån varandra. Vi har hunnit med fler breakups än man kan räkna på fingrarna skulle jag tro. Vi har varit förlovade. Vi har älskat. Vi har hatat. Trots allt detta har vi aldrig kunnat släppa varandra. Och i sommras bestämmde vi oss för att försöka igen. Jag tror på oss. 100% faktiskt.
Eftersom vi har ett så krokigt förflutet har jag slutat med det här med datum och månadsräkning. Självklart kommer jag uppmärksamma att vi varit vi igen i ett år till sommaren. Men ärligt talat jag har redan upplevt det en gång så det vore bara fånigt att göra en stor grej av det. Om folk frågar brukar jag säga att vi varit tillsammans till och från i fem år, snart sex. Dock finns det ett datum som betyder mycket för mig, jag tror faktiskt det gör det för honom också. 25/7-06, då blev vi på riktigt efter ett år av fram och tillbaka. Så om vi har något datum så är det faktiskt det.

bilder; 2005, 2005, 2010