Vips blev jag ledig. Tydligen var det en väldigt lugn kväll och mycket personal, happy me. Hängde med Jessica istället. Vi åt middag, vegitariska vårrullar ♥, vi åkte till henne och kollade på vänner och simpsons, lärde även fröken att spela yatzy - vet inte hur mycket hon fattade egentligen. Åkte hem och låg i soffan med sex and the city på och Johanna i soffan bredvid.
Annars har inte mycket hänt idag. Tittade på massa gamla och lite nya bilder idag. Lite ångest för att det aldrig kommer bli en sån riktig sommar som vi hade när vi var yngre och även lite panik för att jag faktiskt tagit studenten. Önskat att man gjorde det oftare. Så är inte fallet, men examen tar man väll på högskola? Först ska jag bara komma in! Sen blir det examen om några år.
Nu ska jag sova och imorgon ska jag städa, tvätta och gå med syster i den stora staden.

Inatt sprang jag som en idiot genom halva sumpan för att hinna med sista bussen hem. Värt! Vrickade foten när jag missbedömde höjden på en mur och hann precis med bussen.
Idag har jag sovit. Hela dagen. Tills nu typ, ska till sumpan igen och träffa Jessica. Middag och presentletning. Därefter blir det ytterligare en natt på jobbet, till 03.00. Whopido. Tur det jobbar lite kul folk iallafall. Men om jag ska hoppa fram på min stackars fot och hinna till bussen är det dags att rulla nu. Mys i regnet och dyk inte upp på jobbet för allt i världen, vill ha en lugn natt!

"du förstår mig så jävla bra"
"har man varit med dig varje dag i tre år försvinner inte sånt bara för att man tagit studenten"

om hur hon förstå ord jag just kommit på.. sånna som egentligen inte finns.

 

Jag är fantastiskt bra på att skådespela, att jag inte satsade på det. Dramaten nästa. Ingenting är bra. Allt är skit. Ville gå ut i regnet idag och dra på mig en lunginflamation, kännde att det nog hade avslöjat mig en aning. Har hållit mig sysselsatt varje sekund av varje dag i en vecka nu, för att orka hålla skenet uppe.
Idag sprack det. Vaknade för tidigt och hade inget planerat förens vid lunch. Det gav mig tre timmar att bryta ihop. Därefter hade jag bara ett par timmar som var bra och åter igen tre timmar att bryta ihop på. Kvällen blev OK, tack vare barnvaktsjobb och att mamma tittade på tv med mig. Nu är jag ensam igen. Han har inte hört av sig på timmar, han svarar inte på något av de sätt jag försökt kontakta honom. Jag vet att jag kommer somna, såsmåningom, inte ännu på ett tag. Först ska jag tänka igenom varje senario som är möjligt, och tro mig med mina erfarenheter finns det en hel del. Jag är sjuk i huvudet.
Vem var jag att säga att jag inte behövde honom? Jag gör det. Han har blivit för viktig för mig. Däremot han klarar sig utan mig. Jag har upptäckt det nu. Och det är egentligen bara bra. Det är så de ska vara. För mig är det en spark i magen och ett slag över näsbenet. Jag vet att jag skulle säkert klara mig bra jag med, efter ett tag. Men jag vill inte tillbaka dit. Jag gick genom helvetet för den här pojken, nu är jag där igen.
Låt mig bara försvinna, så blir allt mycket lättare.

Jag läste just något som var så jävla bra. Om kärlek och så. Som vi alla förstår, vi är lite off igen. Problem med kärleken: jag skriver här. Kanske dumt, men det är bara så jag är.
Tillbaka till det jag läste. Det handlade om att visst älskar jag, men jag behöver honom inte. Inte mer än jag behöver mina vänner eller min familj. Förlorar jag en vän dör jag inte, förlorar jag honom kommer jag också överleva. Allt jag behöver är mig själv. Jag klarar mig själv. Har nog inte riktigt förstått det förens nu. Han är inte hela min värld, visst älskar jag honom. Vill leva med honom, ha ett stort bröllop jag vill att han ska vara pappa till mina barn och jag tycker hans familj är helt underbar. Men det är allt. Jag vill ha honom i mitt liv, jag behöver honom inte. Och han behöver inte mig.
Kanske skiter det sig nu. Vi går inte ihop på många plan egentligen. Men av någon anledning har vi ändå tragglat fram och tillbaka i 6 år nu. Så någonting håller oss samman. Jag älskar honom, men räcker det? Det kanske är över nu? Jag vet faktiskt inte vad som kommer hända. Men om det blir så, då kommer jag inte dö. Jag har insett det nu. Om vi går skilda vägar kommer jag förlora min närmaste vän, min kärlek och en dröm. Men det är allt. Och hur sorgligt det än låter så kommer det gå att ersätta på lång sikt. Man går vidare och glömmer. Minns de bra stunderna men efter år så kommer även dem att blekna och personen är en skugga från förr.
För allt man egentligen behöver är sig själv.

så nu ska jag forsätta lyssna på Magnus Weideskogs fantastika men sorgliga låter
hoppas vi kan lösa det här och se till att få det att fungera, för jag vill verkligen ha dig
men i bakhuvudet ska jag spara de visa orden: jag behöver bara mig själv för att överleva
hur mycket jag än må älska dig!

jag tar på dig, jag rör vid dig
men ändå når jag inte fram
du säger att du älskar mig,
säger att du är min man
hatar den där ovisheter
orkar inte kämpa mer
jag börjar misstro kärleken
du tar mig bara längre ner

allting har ett slut
men jag vill inte att vi ska sluta här
du säger att du älskar mig
säger att du har mig kär
ord är bara ord
och prata är något du kan
jag hör vad du säger
men jag undrar om du är sann

konstaterande, jag har inget uppe att göra såhär dags efter en alldeles för lång dag.
inte i situationen jag försatt mig. och jag ska absolut inte läsa igenom gamla blogg-inlägg.
ute på hal is, inget stämmer längre. bäst-före-tiden gick ut i samma sekund jag såg spöken igen.
gamla sår rivs upp i onödan, tankar, farhågor och minnen blir en enda röra.
jag är ensam, trött, ledsen och famförallt dum. att jag är vaken såhär dags idag är inte OK.
och ju längre jag håller ögonen öppna, desto fler spöken från förr smyger sig på.
jag måste blunda. nu. men det går inte, vill inte ens tänka på vad som kommer visas då.

i hope you know, i hope you know
that this has nothing to do with you
it's personal, myself and i
we've got some straightenin' out to do
and i'm gonna miss you like a child misses their blanket
but i've got to get a move on with my life
it's time to be a big girl now
and big girls don't cry

Höst. I Augusti, början av Augusti. Kul. Gick hem i spöregn inatt, var för trött för att komma ihåg paraplyet som låg i väskan. Sen frös jag i tre timmar innan jag kunde sova. Idag har jag ont i varenda kroppsdel jag kan känna. Resten har domnat. Nu blir det jobb x2. Två timmars ledighet i mitten. Slutar halv 9 ikväll. Då ska jag åka hem och sova. Titta på film och sova tills imorgon vid 12-tiden. Minst!

det regnar.. mycket. Mormor kom hit alldeles nyss, sjöblöt. Trots vädret hittar jag ingen motivation att städa. Har haft tvättstugan sen tio, det är allt. Ska hämta tvätten om tjugofem minuter. Borde städa innan det. Flyttar till Tumba ett tag i kväll. Vi ska utgå därifrån nu ett tag.
Imorgon hoppas vi på uppehåll. Gärna lite moln och svala vindar, men inget regn. Snälla. Vi ska till Gröna Lund med lillebror. Han fick det i födelsedagspresent. En heldag. Ska bli mysigt.
Men nu måste jag städa. Ska hämta tvätten snart sen måste jag packa och så kanske jag ska köra hem mormor sen också. Och så hem till Tumba ikväll. Var länge sen jag var där, saknar faktiskt lägenheten lite. Lite..

Blev inring till jobbet inatt. Jaha tänkte jag, mellan vilka tider? Min tid blev "så snabbt som möjligt - någon gång imorgon bitti". Var hemma runt 6.00 imorse och åkter vi 20.00 igår.
Så idag blev en slö dag. Sov länge, fixade lite ärenden på banken, belönade mig med ett par skor, nu ska jag till centrum med Johanna och ikväll blir det mys middag och bio med pojkvännen. Inga klagomål alls.
Två dagars jobb nu och sen två dagars ledigt. Skönt, skönt, skönt!
pusseliposs