"I belive things happens for a reason.
People change so that you can learn to let go.
Things go wrong so that you can appreciate them when they're right.
You belive in lies so that you eventually learn to trust no one but yourself.
And sometimes good thing fall apart so that better things can fall together."

 

Över ett år har gått nu, sen jag var rätt övertygad om att livet aldrig skulle gå vidare.
Sen han gick utan ett ord, han som jag var rätt övertygad om var mitt livs stora kärlek.
Up's and downs har året bjudit på en hel del men såhär med facit i hand har året flugit förbi
förvånansvärt smärtfritt. Livet gick vidare, jag andas fortfarande väldigt regelbundet och
under året har jag lärt känna mina gammla vänner på ett helt nytt sätt och mina
nya vänner har jag kommit närmare än jag vågat hoppas på.
Ja, såhär med facit i hand finns det egentligen bara två saker jag önskar gick att fixa till.
För det första har jag lärt mig att det är okej att bli lurad, krossad och förstörd några gånger,
tills man börjar misstro alla som vill komma nära. Saken är den att jag litar inte på människor längre,
litar inte på vackra ord och löften om kärlek mest för att om jag skulle göra det innebär
det att om blir jag krossad igen skulle det vara mitt eget fel - indirekt. Mitt fel som litar på min
egen magkänsla. Hela den biten är rätt urusel att dras med, så det önskar jag att jag kunde slippa.
Önskar att någon snart kan visa mig att alla inte är likadana, att det är okej att lita på sig själv och
att det går att lita på andra och ha förhoppningar om att löften hålls och hjärtan tas väl hand om.
För det andra skulle jag vilja hitta styrkan att förlåta honom.
Jag är helt med på att det i hela mitt liv kommer finnas människor jag tycker mer om och
människor jag tycker mindre om. Däremot vill jag inte leva med kännslor av hat mot en person
som jag ändå levde så nära inpå i sju år. När jag blir vuxen och har barn vill jag kunna berätta för
dem om att kärlek kommer och går, att all kärlek inte måste vara föralltid för att vara på riktigt.
Idag finns inte den styrkan, idag ser jag inte hur jag någonsin skall kunna förstå eller förlåta,
idag kan jag bara acceptera. Acceptera att jag inte var rätt för honom och att han inte var rätt för mig,
det är jag okej med - mer än okej. Förhoppningarna ligger i att jag inte har ont om tid,
några barn att berätta om kärlek för är inte planerade än på ett tag och jag kan
nog dras med hat-kännslor ett tag till utan att ta allt för stor skada.
Så idag, med facit i hand, ett år senare, står jag här och mår bättre än jag gjort på flera år,
är mer tillfreds med mig själv än jag någonsin varit och lyckligare än jag kan minnas att jag
någonsin var när vi var två. Två saker önskar jag gick att rätta till, skulle de inte finnas där skulle
jag vilja kalla mig lycklig (fast jag hatar det ordet), nu tycker jag det räcker med att säga att
jag mår så himla bra med allt och med tanke på vilket vrak jag var för bara
ett år sen vill jag lova att det räcker ypperligt för mig just nu och ett bra tag framöver!