"du måste finnas, du måste!"

Haft ett hemskt dygn, allt har bara varit fel. Inte mått bra alls, varken hemma eller
på jobbet. Det var över ett år sedan jag grät sist och idag grät jag, för ingenting.
Stått vid kanten hela dagen, inte orkar någonting mer än vad som verkligen krävts
av mig. Aldrig fräst så åt folks misstag och inkompetens på jobbet någonsin,
aldrig någonsin varit så arg på att aldrig få känna att jag kan, aldrig tvivlat
så på mig själv. Verkligen velat sjunka genom jorden i tjugofyra timmar,
hoppats på att någon bara plockat bort mig från planeten.
Så ikväll ringde min fina och sa att han stod nedanför och väntade på mig.
Han tog en omväg för att säga hej innan han skulle hämta sitt barn. Allt som varit dåligt
hela dagen blev plötsligt så avlägset. Fyrtio minuter fick vi. Att någon håller min hand,
pussar mig på pannan och säger att jag är saknad kan verkligen göra hela min dag.
Speciellt när det är han. Att känna hur hela kroppen pirrar och att inte kunna låta bli
att leé. Att sakna någon som för en minut sedan höll om mig, att bli uppringd två
minuter efter vi gått ifrån varandra bara för att säga "jag älskar dig".
Han är det bästa som hänt mig på sistonde, speciellt idag. Fina älskade, åh.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0