"what doesn't kill you makes you stronger"
Känner mig mer eller mindre som en tickande bomb. Snart tar energin och tålamodet slut och då fallererat allt. Förlorat alldeles för mycket sömn de senaste dagarna och på det leverar pollen rejält vilket resluterar i pillerknaprande som i sin tur resluterar i att tröttheten blir ännu tyngre att vara vaken med.
Hade ett riktigt hårt dygn söndag-måndag. Fick jobba över till 01.30 på söndagen för att stiga upp strax efter 6.00 på måndagen för färd mot Flemingsberg och en heldag med KTC för att direkt åka tillbaka till jobbet där jag åter igen fick jobba över till 01.30 och på det gick inga nattbussar (valborg är ett jävla påhitt vill jag lova) så det tog över en timme att åka hem.
Allt går åt andra hållet för mig nu, inte med mig utan mot mig liksom. Den stressigaste våren i mitt liv och jag envisas med att tro att jag är någon form av superwoman och bokar upp 1000 saker utöver det jag måste göra. Tror allt det bor en liten masochist i mig. Nu sittar jag uppe halva natten igen och skriver fas-tester inför körkortsprov om någon månad, det är olika tester alla på 70 frågor, och jag lyckas få 61/70 på alla tester (skrivit 7 st nu) det är sanslöst och hemskt frustrerande.
Lever lite i motvind nu men vad gör det när sommaren än på väg egentligen? Får kämpa med att överleva sista månaden med allt nu innan välförtjänt skolavslut i Juni och lite semester senare i sommar. Bara tanken på att bara ha jobbet att tänka på känns som semester i sig, minns inte hur jag kunde klaga när jag bara jobbade hela hösten - måste ha varit dödsskönt.
Nej. Körlektion 9.05 så Pernehagen måste sova nu, annars kommer fröken med största sannolikhet snubbla på påsarna under ögonen på vägen till körskolan. Nighty-nighty.
