om en minut är allting slut
Att bli lämnad gör att man ofrivilligt står inför en lång resa tillbaka till sig själv. Många bitar ska falla på plats och många tankar ska sorteras. Kännslor ska blekna och frågor besvaras. År av minnen ska bearbetas. En period ska man gråta sig till sömns, nästa period ska man var fly förbannad. Vi någon tidpunkt ska man göra vad som helst för att få personen tillbaka, vid en annan tidpunkt ska man ångra allt som varit. Senare ska du förlåta personen som krossade ditt hjärta, våga ta steget och släppa in någon annan på vilket sätt som helst och slutligen ska man acceptera att livet går vidare.
Förlåta kommar jag nog aldrig att göra, aldrig någonsin. Vissa saker är oförlåterliga.
Att släppa in någon annan vill jag inte just nu, mitt liv är fullt som det är.
Annars insåg jag ikväll att jag är på god väg att ha göra klart min resa. Har flera gånger kommit på mig själv att sitta med papper och penna för att komma på något sorgset att skriva för att det är så jag uttrycker allt, men jag har inte kommit på något att skriva - det finns inget jag är ledsen för längre.
Jag grät i en vecka och har varit förbannad sen dess. Önskade vid varje stjänfall i November om att få tillbaka allt som varit. Ångrade hela Januari att jag någonsin gett mig in på det här. Frågorna är obesvarade, det känns OK för det finns absolut inga vettiga svar på "varför" eller "hur kunde du" i detta fall. Minnen bleknar inte alltid och det känns också OK för att radera halva mitt hittills medvetna liv vill jag faktiskt inte. Och jag saknar bara något jag själv trodde fanns men som aldrig var verkligt.
Så var det bara kännslorna kvar och jag tror att de mesta av dem försvann ikväll. Ikväll insåg jag att personen jag blev kär i för så många år sedan finns inte kvar idag och personen denne kom att bli är inte en person jag kan respektera. Jag är allergisk mot vuxna människor som befinner sig på en nivå som är normal för en 15 åring. Så det finns inget att gå tillbaka till längre, personen jag blev kär i är borta och ersatt av en mycket sämre kopia, eller också finns han kvar men det gör inte jag längre, vi befinner oss inte på samma nivå. En del av mitt hjärta kommer alltid att älska det som var, älska honom. Men jag växte ifrån det som fanns och då spelar det ingen roll hur mycket man saknar längre. För hur mycket jag är vill bli mamma en dag så vill jag absolut inte vara det igen åt någon som är flera år äldre än mig själv!
Förlåta kommar jag nog aldrig att göra, aldrig någonsin. Vissa saker är oförlåterliga.
Att släppa in någon annan vill jag inte just nu, mitt liv är fullt som det är.
Annars insåg jag ikväll att jag är på god väg att ha göra klart min resa. Har flera gånger kommit på mig själv att sitta med papper och penna för att komma på något sorgset att skriva för att det är så jag uttrycker allt, men jag har inte kommit på något att skriva - det finns inget jag är ledsen för längre.
Jag grät i en vecka och har varit förbannad sen dess. Önskade vid varje stjänfall i November om att få tillbaka allt som varit. Ångrade hela Januari att jag någonsin gett mig in på det här. Frågorna är obesvarade, det känns OK för det finns absolut inga vettiga svar på "varför" eller "hur kunde du" i detta fall. Minnen bleknar inte alltid och det känns också OK för att radera halva mitt hittills medvetna liv vill jag faktiskt inte. Och jag saknar bara något jag själv trodde fanns men som aldrig var verkligt.
Så var det bara kännslorna kvar och jag tror att de mesta av dem försvann ikväll. Ikväll insåg jag att personen jag blev kär i för så många år sedan finns inte kvar idag och personen denne kom att bli är inte en person jag kan respektera. Jag är allergisk mot vuxna människor som befinner sig på en nivå som är normal för en 15 åring. Så det finns inget att gå tillbaka till längre, personen jag blev kär i är borta och ersatt av en mycket sämre kopia, eller också finns han kvar men det gör inte jag längre, vi befinner oss inte på samma nivå. En del av mitt hjärta kommer alltid att älska det som var, älska honom. Men jag växte ifrån det som fanns och då spelar det ingen roll hur mycket man saknar längre. För hur mycket jag är vill bli mamma en dag så vill jag absolut inte vara det igen åt någon som är flera år äldre än mig själv!
Kommentarer
Trackback
