sex månader, hjärtat!
19 september - 19 mars.
Ett halvt år är det sen det känndes som att livet tog slut.
Ett halvt år sedan jag fick det svart på vitt: du duger inte.
Vissa dagar känns det som att det är en livstid sen jag föll mot, vad som då kändes som, en säker död. Andra dagar känns det som att jag ännu faller. Sex månader är en halv evighet och så himla lite tid. Kan fortfarnade vakna på morgonen och innerligt hoppas på att allt varit en dröm.
En vacker mardröm. Varenda gång har jag fel.
Du förstår inte hur många gånger jag fått för mig att jag måste berätta något för dig och inte förens jag inser att ditt nummer är raderat förstått att det inte går till så längre. Sovit intryckt mot väggen så många nätter i hopp om att du sover bredvid. Väntat på samtal som aldrig kom.
Samtidigt har så mycket förändrats på de här sex månaderna. Tjejen som låg i fosterställning när Fanny kom hit för sex månader sen finns inte längre. Hon klippte av sig håret, slutade äta ett tag, började gymma, blev fast anställd, erbjuden befodran, började plugga på univeristetet, började pendla till Gotland och om mindre än tio veckor fyller hon 20 år. Tjejen du förstörde då finns inte längre.
Men jag finns. Och jag har fortfarande ont i hjärtat för vad du gjorde mot henne. För hur du behandlade henne, för hur du bröt ner varenda smula av henne och lämnade kaoset utan att se tillbaka. Jag är arg för att du aldrig tog dig tid att förklara för henne, tog dig tid att se henne som mer än något som var överstökat. Ledsen för att alla år aldrig betydde något för dig.
Men den delen av henne som jag tog med mig, det är den delen som saknar dig - varje dag. Hur arg jag än är, hur ledsen jag än varit och hur ont det än gjort. Jag saknar dig, självklart. Jag älskar dig, självklart. Vissa kännslor behöver mer tid, även om hjärnan kopplat att livet är fint nu så förstår inte hjärtat det ännu.
Imorse ville jag ringa. Berätta om allt. Förklara och bara höra din röst. Det var länge sen sist - jag tror det låg undermedvetet för jag visste inte ens om att det var på dagen ett halvår sen förens för en timme sen. Inners inne finns hon kvar, tjejen som alltid kommer älska dig över allt annat som kommer göra vad som helst för dig, tjejen som ser förbi allt elakt du gjorde mot henne. Och det känns OK. För du är fin, egentligen och jag hoppas du har överlevt det här halvåret lika bra som jag gjort. Jag saknar dig hjärtat, for what it's worth. Nu tar jag tag i det kommande halvåret, om sex månader kan jag säga att det är ett helt år sedan. Sjukt..
ps. imorgon är det ett år sedan vi köpte grodan och akvariumet,
funderar på om det var ett tecken det där med att alla djur dog hos oss?
Ett halvt år är det sen det känndes som att livet tog slut.
Ett halvt år sedan jag fick det svart på vitt: du duger inte.
Vissa dagar känns det som att det är en livstid sen jag föll mot, vad som då kändes som, en säker död. Andra dagar känns det som att jag ännu faller. Sex månader är en halv evighet och så himla lite tid. Kan fortfarnade vakna på morgonen och innerligt hoppas på att allt varit en dröm.
En vacker mardröm. Varenda gång har jag fel.
Du förstår inte hur många gånger jag fått för mig att jag måste berätta något för dig och inte förens jag inser att ditt nummer är raderat förstått att det inte går till så längre. Sovit intryckt mot väggen så många nätter i hopp om att du sover bredvid. Väntat på samtal som aldrig kom.
Samtidigt har så mycket förändrats på de här sex månaderna. Tjejen som låg i fosterställning när Fanny kom hit för sex månader sen finns inte längre. Hon klippte av sig håret, slutade äta ett tag, började gymma, blev fast anställd, erbjuden befodran, började plugga på univeristetet, började pendla till Gotland och om mindre än tio veckor fyller hon 20 år. Tjejen du förstörde då finns inte längre.
Men jag finns. Och jag har fortfarande ont i hjärtat för vad du gjorde mot henne. För hur du behandlade henne, för hur du bröt ner varenda smula av henne och lämnade kaoset utan att se tillbaka. Jag är arg för att du aldrig tog dig tid att förklara för henne, tog dig tid att se henne som mer än något som var överstökat. Ledsen för att alla år aldrig betydde något för dig.
Men den delen av henne som jag tog med mig, det är den delen som saknar dig - varje dag. Hur arg jag än är, hur ledsen jag än varit och hur ont det än gjort. Jag saknar dig, självklart. Jag älskar dig, självklart. Vissa kännslor behöver mer tid, även om hjärnan kopplat att livet är fint nu så förstår inte hjärtat det ännu.
Imorse ville jag ringa. Berätta om allt. Förklara och bara höra din röst. Det var länge sen sist - jag tror det låg undermedvetet för jag visste inte ens om att det var på dagen ett halvår sen förens för en timme sen. Inners inne finns hon kvar, tjejen som alltid kommer älska dig över allt annat som kommer göra vad som helst för dig, tjejen som ser förbi allt elakt du gjorde mot henne. Och det känns OK. För du är fin, egentligen och jag hoppas du har överlevt det här halvåret lika bra som jag gjort. Jag saknar dig hjärtat, for what it's worth. Nu tar jag tag i det kommande halvåret, om sex månader kan jag säga att det är ett helt år sedan. Sjukt..
ps. imorgon är det ett år sedan vi köpte grodan och akvariumet,
funderar på om det var ett tecken det där med att alla djur dog hos oss?
Kommentarer
Trackback
