"vi vet båda att det borde varit jag istället"
10 månader.
Tycker titt som tätt att livet verkligen gått vidare nu.
Lika ofta inser jag hur långt ifrån startlinjen jag är än idag.
Fick nyss ett sms, från en person som ligger mig mycket varmt om hjärtat, en person som aldrig skulle skada mig och som vet precis allt om mitt stora fula ärr. "hej mitt hjärta ♥ vaken?"
Cheesy, men ändå gulligt.
Men jag är så stört scared så jag svarade "hej du, halvt. why?"
Jag tror att han vet att jag tycker om honom också.
Jag tror också att han vet att jag faktiskt inte vågar mer än så just nu.
Ändå spyr jag galla över mig själv som inte bara kan spela med, våga tro på att det finns ärliga människor.
Det har gått över 10 månader nu sen jag tog tillbaka mitt trasiga hjärta.
Att säga att jag är jag igen vore en lögn och att säga att jag saknar honom vore en lika stor lögn.
Däremot saknar jag det som en gång var, hans 18 åriga jag, vad jag saknar den känslan han gav mig då.
Jag tror att det är där skon klämmer, det faktum att världens finaste pojke på bara 7 år blev så elak.
Varför skulle inte denna man om 7 år eller om ett år eller om en månad kunna trampa på mig?
Idag kalla mig hjärtat och nästa vecka aldrig mer se åt mitt håll.
Så jag behåller nog mitt hjärta för mig själv ett tag till, tycker om lagom.
Hoppas på att han har tid att ge eller mod att göra valet.
Mest hoppas jag på att han förstår.
Tycker titt som tätt att livet verkligen gått vidare nu.
Lika ofta inser jag hur långt ifrån startlinjen jag är än idag.
Fick nyss ett sms, från en person som ligger mig mycket varmt om hjärtat, en person som aldrig skulle skada mig och som vet precis allt om mitt stora fula ärr. "hej mitt hjärta ♥ vaken?"
Cheesy, men ändå gulligt.
Men jag är så stört scared så jag svarade "hej du, halvt. why?"
Jag tror att han vet att jag tycker om honom också.
Jag tror också att han vet att jag faktiskt inte vågar mer än så just nu.
Ändå spyr jag galla över mig själv som inte bara kan spela med, våga tro på att det finns ärliga människor.
Det har gått över 10 månader nu sen jag tog tillbaka mitt trasiga hjärta.
Att säga att jag är jag igen vore en lögn och att säga att jag saknar honom vore en lika stor lögn.
Däremot saknar jag det som en gång var, hans 18 åriga jag, vad jag saknar den känslan han gav mig då.
Jag tror att det är där skon klämmer, det faktum att världens finaste pojke på bara 7 år blev så elak.
Varför skulle inte denna man om 7 år eller om ett år eller om en månad kunna trampa på mig?
Idag kalla mig hjärtat och nästa vecka aldrig mer se åt mitt håll.
Så jag behåller nog mitt hjärta för mig själv ett tag till, tycker om lagom.
Hoppas på att han har tid att ge eller mod att göra valet.
Mest hoppas jag på att han förstår.
Kommentarer
Trackback
