25 juli.
Idag är min årsdag. Hjärtats årsdag. Sorgens årsdag. Kärlekens årsdag. För 5 år sedan idag, 15 år gammal förlovade jag mig. För 6 år sedan bestämde vi att idag var våran dag. För 8 år sedan träffades vi. För 4 år sedan återförenades vi. För 2 år sedan också. För 1 år sen tog vi slut. Det spelar liksom inte så stor roll, idag är ändå min årsdag. Idag får det svida bäst det vill, idag tänker jag inte låtsas, tänker minnas och se tillbaka. På något vis känns det bra att det finns en dag som idag, då hjärtat ges utrymmet att övervinna hjärnan. För idag gör det ont och det känns OK. Tänker ofta på vad som kunnat bli om bara jag gjort annorlunda, om bara jag varit på något annat vis, om han bara älskat mig. Tänkt att om bara jag varit perfekt skulle jag inte behöva sakna allt idag. Sen tänker jag att på 8 år förändras så mycket och att det nog bara är jag som är för känslomässigt störd. Vem träffar sitt livs stora kärlek vid 13 års ålder och håller ihop resten av livet? Förbannar det väldigt ofta, att jag inte träffade honom senare. För idag. 8 år senare ligger jag på golvet, mitt i natten, i ett tält, på ön vi träffades och önskar inget hellre än att tiden gick att spola tillbaka, så chansen fanns att göra om och göra rätt. 25 juli är min årsdag, alltid mitt livs stora kärlek.
