still i love you, still i can't forgive you
"we've been here before
I feel we keep gong back and forth
maybe it's over, maybe we're through
but I honestly can say; I still love you"
Körde förbi ditt hus idag, var livrädd på vägen dit, helt säker på ett mindre psykbryt.
Helt säker på att bilen skulle tappa fäste att jag skulle köra rakt in i husfasaden och dö.
Dö på riktigt, så att du skulle se det, så att du skulle förstå det, att du orsakat det.
Men jag kände ingenting, dog inte igen, dog inte på riktigt, jag är klar med det nu.
Har dött den här hösten och återuppstått, lite trasig men väldigt levande åtmistonde.
Och nu är jag klar med det, jag ska inte dö för dig längre, du är inte värd det.
Saken är den att jag skulle kunna skriva här, i tjugo år till, dagligen att jag älskar dig.
Let's face it, så är det. Du betydde hela min värld, du var min andra halva, min uppväxt.
Så ja, jag älskar dig. Föralltid, det vågar jag lova. Men jag kan inte förlåta dig.
Inte för hur du gjorde, vad du gjorde och inte för hur du försökte låtsas vara ledsen för det.
Inte för hur du trodde att allt skulle bli bra, alla skuldkännslor släppa av ett obetydelsefull förlåt.
Pratade om det här om dagen, något pojkar har gemensamt, de tror att bara de är förlåtna är allt OK.
Så är det inte, förlåt betyder ingenting i en situation som denna, inte ett förlåt via sms åtminstonde.
Och då spelar det ingen roll hur mycket jag älskar, för det är en total omöjlighet att förlåta.
Det var befriande att se att jag inte kände något, att livet gått vidare och att jag kunde.
Vi ska dela pendeltågslinje några dagar nu, station till och med. Risken är inte stor men den finns.
Och det känns OK för jag vet att jag kan gå förbi dig, se dig i ögonen och säga att jag överlevde.
Att jag växte av det, att jag blivit en bättre människa och att jag vågar satsa på mig själv.
Utan att vara bitter, för människor gör misstag och livet går vidare även efter sådana.
Du är värd hur mycket som helst, men inte mig. Inte mitt hjärta och inte mitt förlåtande.
Inte idag. Inte imorgon. Inte förens du är man nog att säga det öga mot öga, och stå för det.
En dag hoppas jag ju på det, på att vi kan bli vänner, skratta åt allt bra och dåligt.
Att vi kan se våra gemensamma vänner bli gamla ihop, för vi vet att det kommer hända.
Men jag har inte bråttom och jag behöver dig inte så mycket som jag trodde.
Och det var en skön insikt, att jag faktiskt klarar mig så fruktansvärt bra nu. Att jag är vidare.
I feel we keep gong back and forth
maybe it's over, maybe we're through
but I honestly can say; I still love you"
Körde förbi ditt hus idag, var livrädd på vägen dit, helt säker på ett mindre psykbryt.
Helt säker på att bilen skulle tappa fäste att jag skulle köra rakt in i husfasaden och dö.
Dö på riktigt, så att du skulle se det, så att du skulle förstå det, att du orsakat det.
Men jag kände ingenting, dog inte igen, dog inte på riktigt, jag är klar med det nu.
Har dött den här hösten och återuppstått, lite trasig men väldigt levande åtmistonde.
Och nu är jag klar med det, jag ska inte dö för dig längre, du är inte värd det.
Saken är den att jag skulle kunna skriva här, i tjugo år till, dagligen att jag älskar dig.
Let's face it, så är det. Du betydde hela min värld, du var min andra halva, min uppväxt.
Så ja, jag älskar dig. Föralltid, det vågar jag lova. Men jag kan inte förlåta dig.
Inte för hur du gjorde, vad du gjorde och inte för hur du försökte låtsas vara ledsen för det.
Inte för hur du trodde att allt skulle bli bra, alla skuldkännslor släppa av ett obetydelsefull förlåt.
Pratade om det här om dagen, något pojkar har gemensamt, de tror att bara de är förlåtna är allt OK.
Så är det inte, förlåt betyder ingenting i en situation som denna, inte ett förlåt via sms åtminstonde.
Och då spelar det ingen roll hur mycket jag älskar, för det är en total omöjlighet att förlåta.
Det var befriande att se att jag inte kände något, att livet gått vidare och att jag kunde.
Vi ska dela pendeltågslinje några dagar nu, station till och med. Risken är inte stor men den finns.
Och det känns OK för jag vet att jag kan gå förbi dig, se dig i ögonen och säga att jag överlevde.
Att jag växte av det, att jag blivit en bättre människa och att jag vågar satsa på mig själv.
Utan att vara bitter, för människor gör misstag och livet går vidare även efter sådana.
Du är värd hur mycket som helst, men inte mig. Inte mitt hjärta och inte mitt förlåtande.
Inte idag. Inte imorgon. Inte förens du är man nog att säga det öga mot öga, och stå för det.
En dag hoppas jag ju på det, på att vi kan bli vänner, skratta åt allt bra och dåligt.
Att vi kan se våra gemensamma vänner bli gamla ihop, för vi vet att det kommer hända.
Men jag har inte bråttom och jag behöver dig inte så mycket som jag trodde.
Och det var en skön insikt, att jag faktiskt klarar mig så fruktansvärt bra nu. Att jag är vidare.
Kommentarer
Trackback
