i'll break down again and again and again
Ensamhet. Alltså, jag sitter under en stickig filt i en liten soffa i en stor, tyst lägenhet. Jag känner mig ensammast i världen, brukade tycka kvällar som denna var mysiga. Lite deja-vu spegelvänt, förstår ni? Såg in lite i framtiden, hoppades på att själv få uppleva det här. Min lägenhet, min kärlek, min familj. Ikväll känner jag mig bara hopplös. Vet att jag bara är 19år men jag tror inte på kärlek längre. Inte för min del i alla fall.
Att bära på ett krossat hjärta är inte det enklaste. Man ser aldrig i förväg när svackan är där. Plötsligt svider det bara till och allt vänds upp och ner. Igen och igen och igen. Hjärtat krampar i sina svaga försök till att överleva tills det till slut bara ger upp, slår någon gång i minuten. Som ikväll, ikväll slår hjärtat knappt, ikväll är all musik i världen skriven för att få mig att minnas, ikväll saknas varenda pusselbit utom ramen.
Det värsta är ändå inte smärtan eller det krampande hjärtat. Inte ensamheten eller avsaknaden av bitarna som gör mig hel. Det värsta är att ingen saknar mig ikväll. Ingen saknar mig på samma sätt som jag saknar ikväll. Det är det värsta. Det är det som får mig att vilja ge upp. Och det är orättvist.
Att bära på ett krossat hjärta är inte det enklaste. Man ser aldrig i förväg när svackan är där. Plötsligt svider det bara till och allt vänds upp och ner. Igen och igen och igen. Hjärtat krampar i sina svaga försök till att överleva tills det till slut bara ger upp, slår någon gång i minuten. Som ikväll, ikväll slår hjärtat knappt, ikväll är all musik i världen skriven för att få mig att minnas, ikväll saknas varenda pusselbit utom ramen.
Det värsta är ändå inte smärtan eller det krampande hjärtat. Inte ensamheten eller avsaknaden av bitarna som gör mig hel. Det värsta är att ingen saknar mig ikväll. Ingen saknar mig på samma sätt som jag saknar ikväll. Det är det värsta. Det är det som får mig att vilja ge upp. Och det är orättvist.
Kommentarer
Trackback
