everything will be fine for you, boys don't cry
Det ligger i undermedvetanden, det är själv valt, kan man kalla det problem då?
"folk med konstiga beroenden" det är väll inte ett beroende heller egentligen.
Jag väljer bara att inte gå och lägga mig förens jag är så trött att jag vet
att jag kommer somna på några minuter för att slippa känna ensamheten.
Väljer att sova på soffan, på eftermiddagarna, när någon sitter där.
För att inte behöva vakna upp själv och känna den där ensamheten.
Minns hur Johanna ville strypa mig i höstas när jag flyttade in hos henne.
Bodde med henne i nästan en månad, sov inte ensam en natt.
Trodde aldrig jag skulle överleva en natt ensam, aldrig igen.
Det gjorde jag, gör fortfarande, har sovit själv i flera månader nu.
Gått igenom några helvetesnätter och några nätter med 13-timmars sömn.
Det är väll det som är problemet, ojämnheten, att inte veta om man kan somna.
Vissa nätter är värre, när man både känner sig ensam och saknar.
Vissa är bara som vanligt, lite ångest och lite ovilja att faktiskt somna.
Och det finns nog ingen lösning, menar hur ska man säga till doktorn?
"jo du förstår jag kan inte sova för jag känner mig ensam,
för att jag saknar någon och för att jag inte inte vill vakna själv
för att alla drömmar blir så tydliga och för att jag minns allt nästa dag"
Jag tror inte den doktorn skriver ut ett recept på sömntabletter,
jag tror den doktorn skriver en remiss till närmsta psykolog..
"folk med konstiga beroenden" det är väll inte ett beroende heller egentligen.
Jag väljer bara att inte gå och lägga mig förens jag är så trött att jag vet
att jag kommer somna på några minuter för att slippa känna ensamheten.
Väljer att sova på soffan, på eftermiddagarna, när någon sitter där.
För att inte behöva vakna upp själv och känna den där ensamheten.
Minns hur Johanna ville strypa mig i höstas när jag flyttade in hos henne.
Bodde med henne i nästan en månad, sov inte ensam en natt.
Trodde aldrig jag skulle överleva en natt ensam, aldrig igen.
Det gjorde jag, gör fortfarande, har sovit själv i flera månader nu.
Gått igenom några helvetesnätter och några nätter med 13-timmars sömn.
Det är väll det som är problemet, ojämnheten, att inte veta om man kan somna.
Vissa nätter är värre, när man både känner sig ensam och saknar.
Vissa är bara som vanligt, lite ångest och lite ovilja att faktiskt somna.
Och det finns nog ingen lösning, menar hur ska man säga till doktorn?
"jo du förstår jag kan inte sova för jag känner mig ensam,
för att jag saknar någon och för att jag inte inte vill vakna själv
för att alla drömmar blir så tydliga och för att jag minns allt nästa dag"
Jag tror inte den doktorn skriver ut ett recept på sömntabletter,
jag tror den doktorn skriver en remiss till närmsta psykolog..
Kommentarer
Trackback
