empty room, empty heart
"let go, fall in
drown in the moment with me
sinking 'til we start to breath"
Inte en dag har gått, inte ens en timme har gått, inte egentligen. Sen den där dagen för så länge sen. Minns hur jag satt i sägen, med armarna om knäna, gungandes fram och tillbaka, Fanny i högtalare på telefonen och skulle förklara. Det gick inte då och det går inte nu. Inte ens jag kan förstå fast det gått så lång tid nu.
Sitter här ikväll och tänker på vart jag är, vem är jag nu? Inte samma person som för ett halvår sen, inte samma person som för tre månader sen, inte ens samma person som för två veckor sen. Har kommit så långt utan att själv göra något av egen vilja, överleva måste man men nu har jag till och med börjat leva igen. Min dröm gick i uppfyllelse, det jag krigade för under mina två sista år på gymnasiet, slitet med alla extra poäng och de högskoleprov jag skrev - det lönade sig. Jag lyckades, jag är precis där jag ville vara idag. Inte där jag ville att vi skulle vara.
Det är en så stor skillnad som jag inte sett förens nu. Jag och vi. Du och jag. Vi och du. Kunde inte ha varit lyckligare för min skull än jag är idag, träffat fantastiska människor under bara två veckor, varit på platser jag aldrig sett för, upplevt så mycket nytt. Mitt liv går vidare, jag är inne på rätt spår, för jag lyckades. Och när jag ser det så kan jag inte låta bli att undra. Lyckades du? Vad drömmde du egentligen om? Är du på rätt spår idag, mår du lika bra som jag för vart du hamnade?
Kan inte låta bli att tänka så. Kan inte bara vara lycklig för mig, du betyder fortfarande alldeles för mycket. Naiva 19åring, varför kan jag inte inse att det nog inte var kärlek? Nej, jag tänker fortfarande på det, på hur du har det på vad du drömmer om på hur du lever nu. Är så avundsjuk på dina vänner på din familj för de vet och jag undviker att ta reda på det. Vågar inte för jag vet att hur som skulle det knäcka mig. Vill vara så nära, vill ha dig här, vill veta, vill känna, vill se, vill allt. Men ändå inte, verkligen inte. Du olycka skulle göra mig ännu olyckligare och din lycka skulle bara knäcka mig fast jag redan vet att jag inte kunde göra dig lycklig. NAIVA JÄVLA 19ÅRING, FÖRSTÅ NÅGON GÅNG, SLUTA TÄNK SÅ MYCKET. Ändå sitter jag här, den stressigaste kvällen på länge och allt jag kan tänka på är vad gör du nu? vart är du nu? vem är du med nu?
Tentan imorgon kommer nog gå jättebra..
drown in the moment with me
sinking 'til we start to breath"
Inte en dag har gått, inte ens en timme har gått, inte egentligen. Sen den där dagen för så länge sen. Minns hur jag satt i sägen, med armarna om knäna, gungandes fram och tillbaka, Fanny i högtalare på telefonen och skulle förklara. Det gick inte då och det går inte nu. Inte ens jag kan förstå fast det gått så lång tid nu.
Sitter här ikväll och tänker på vart jag är, vem är jag nu? Inte samma person som för ett halvår sen, inte samma person som för tre månader sen, inte ens samma person som för två veckor sen. Har kommit så långt utan att själv göra något av egen vilja, överleva måste man men nu har jag till och med börjat leva igen. Min dröm gick i uppfyllelse, det jag krigade för under mina två sista år på gymnasiet, slitet med alla extra poäng och de högskoleprov jag skrev - det lönade sig. Jag lyckades, jag är precis där jag ville vara idag. Inte där jag ville att vi skulle vara.
Det är en så stor skillnad som jag inte sett förens nu. Jag och vi. Du och jag. Vi och du. Kunde inte ha varit lyckligare för min skull än jag är idag, träffat fantastiska människor under bara två veckor, varit på platser jag aldrig sett för, upplevt så mycket nytt. Mitt liv går vidare, jag är inne på rätt spår, för jag lyckades. Och när jag ser det så kan jag inte låta bli att undra. Lyckades du? Vad drömmde du egentligen om? Är du på rätt spår idag, mår du lika bra som jag för vart du hamnade?
Kan inte låta bli att tänka så. Kan inte bara vara lycklig för mig, du betyder fortfarande alldeles för mycket. Naiva 19åring, varför kan jag inte inse att det nog inte var kärlek? Nej, jag tänker fortfarande på det, på hur du har det på vad du drömmer om på hur du lever nu. Är så avundsjuk på dina vänner på din familj för de vet och jag undviker att ta reda på det. Vågar inte för jag vet att hur som skulle det knäcka mig. Vill vara så nära, vill ha dig här, vill veta, vill känna, vill se, vill allt. Men ändå inte, verkligen inte. Du olycka skulle göra mig ännu olyckligare och din lycka skulle bara knäcka mig fast jag redan vet att jag inte kunde göra dig lycklig. NAIVA JÄVLA 19ÅRING, FÖRSTÅ NÅGON GÅNG, SLUTA TÄNK SÅ MYCKET. Ändå sitter jag här, den stressigaste kvällen på länge och allt jag kan tänka på är vad gör du nu? vart är du nu? vem är du med nu?
Tentan imorgon kommer nog gå jättebra..
Kommentarer
Trackback
