Frustration och saknad som inte får ta någon plats i vardagen.
Det finns ingen tid att sakna längre så den står på "hold",
den har åtminstonde gjort det tills inatt.
Kan inte sova allt jag tänker på är er.
Dina läppar mot hennes, hennes hand i din, dina armar om henne.
Dom säger att hon är sötare än mig, alla säger det.
Antar att det är sant.
156 dagar. Det är lång tid.
Det har gått fort, jättefort, alltihopa.
Fortfarande har inte alla fått veta hela sanningen.
Fortfarande finns det de som frågar hur jag mår.
Brukar bli varm i hjärtat då, säga att allt är bra, glömma smärtan.
Sen är jag ensam igen, varje natt är jag ensam nu, för jag vill.
Ingen ska behöva höra mig om nätterna, för många har.
De säger att jag pratar om dig, det känns inte OK.
Jag säger att jag älskar dig,
och när jag vaknar kommer jag ihåg vad du gjort mot mig.
Hypokondriker eller bara körd i huvudet?
Nästa vecka är det alla ♥ dag och jag kan för första
gången på sju år säga att jag inte kommer vara kär den dagen.
Har insett att det går inte att vara kär med en krossat hjärta,
med ett förstört ego, med alla drömmar som gick åt helvete.
Olycklig kärlek heter det, då är man inte kär bara olycklig.
Vet inte ens om jag är det faktiskt.
Mest frustrerad tror jag och rädd för att aldrig kunna släppa.
Rädd för att prata om dig varje natt i resten av mitt liv,
lika rädd som för att aldrig mer få se dig.
En bekant till mig förlorade sin pojkvän i en bilolycka i förra veckan.
Allt jag kunde tänka på var att du får inte dö.
Hur sjukt är inte det? Du finns inte i mitt liv mer än i mina drömmar ändå.
Kanske är jag rädd att oddsen för att se dig igen minskar avsevärt då.
Kanske pallar jag bara inte leva i en värld där du inte finns.
Kanske är du mitt livs stora kärlek, man får ju två sägs det.
Kanske är de avverkade nu när jag haft dig så många gånger.
Kanske har jag sumpat alla chanser till kärlek nu.
Men du får inte dö ändå. Då finns det inga odds längre.
Även om det är mot alla odds så finns där odds nu.
Dör du finns det inget att överhuvudtaget relatera till mer.
Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ville säga.
Saknade bara inatt, sådär läskigt mycket.
Som jag inte haft tid med sen jag började plugga,
har bara sagt att jag nyligen gick ur ett förhållande till mina nya vänner.
Inget mer, inte orkat, sagt att det kanske var lika bra, vad jag ljög.
Men jag har inte haft tid att riva upp, brytas ner.
Inte nu heller egentligen men det gick inte att hindra inatt.
Så, snälla dö aldrig. Och jag saknar dig, fortfarande fast jag inte borde.