Jag har tagit på mig rollen som den sårade. Den krossade.
Aldrig hel alltid lite deprimerad och fruktansvärt ensam. I min värld.
Spelat martyr så länge nu, frågan är om det egentligen är synd om mig?
Eller hade jag tur som fick en fribiljett bort, långt långt bort,
så att jag slapp dela min man med alla andra flickor han kysste?
Kan inte bestämma mig om det är synd om mig eller inte.
Klart det gör ont, levde i en egen bubblar och ville tro på kärleken.
Trodde på att han älskade mig som jag älskade honom.
Klart det gör ont att inse att det aldrig var så, att han aldrig var nöjd med bara mig.
Men det har gått ett tag nu, ändå lever jag fortfarande som sårad.
Som sviken och besviken, som ensam och martyr. Varför?
Mina vänner har varit trötta på mig längre och jag börjar förstå dem.
Är trött på att kriga för att hålla fast vid känslan av att jag är lämnad och övergiven.
Kanske var det min chans att bryta mig fri, hans misstag var min biljett bort.
Det är dumt att säga, för jag ville inte bort.
Men inte ville jag väll vara med någon som ville vara med alla andra också?
Och egentligen gör inte ensamheten ont längre, jag trivs med mig själv.
Det är räddslan för att vara två som är jobbigast.
Och det faktum att precis som jag levde med honom för bara ett år sedan,
lever han med henne nu, hon som var vackrare än mig, smalare än mig,
snällare än mig, bättre än mig, mer älskvärd än jag. Det gör ont!
Annars är jag trött på att vara martyr, vara ledsen och övergiven.
Känna mig minst i världen, klumpigast i världen, jag som alltid varit sprudlande.
Ska hans snesteg verkligen få ta det ifrån mig?
Nej! Nu ska jag inte säga att jag från och med nu ska ändra mig
och inte längre vara ledsen eller ensam eller känna mig minst i världen ibland.
Men det är nog dags att ta tag i problemet istället för att
förvärra det genom att bara tänka på hur bra de har de idag, hur fint de har det.
Det är min tur att må bra nu, min tur att komma tillbaka, jag saknar mig.
Ska ge allt jag har den här gången, hålla mig flytande tills jag kan simma igen.
Ge det en chans att vara två någon gång igen, prova någon annans läppar.
Inte riktigt ännu kanske, men att jag ens tänker tanken är stort ska ni veta.
För jag är inte martyr och det är inte synd om mig längre.
Jag blev sviken av någon som jag älskade ovillkorligt,
men jag är inte den första att bli bedragen.
Visst är det synd att man blir bedragen och sviken och sårad
men är det inte mer synd om personen som är så osäker på sig
själv att man inte vågar gå ur ett förhållande innan man går in i nästa?