"the heart has reasons that reasons can not know"
När hjärtat slår ett extra slag och förståndet säger att det är fel.
Under all den tid jag har gått och vägrat släppa taget har känslorna inte funnits alls,
inte för någon eller något. Envisheten har varit det enda som fått mig att krampaktigt
hålla glöden vid liv. För kärleken dog egentligen långt innan förhållandet gjorde.
Nu när hjärtat bestämt sig för att det är dags att slå igen ställer jag mig i
försvarsposition med detsamma, ingen ska få rubba mig nu när jag äntligen står upp rakt igen.
Så jag sa det. Att vi var fel, allt var fel, 20 år och 29 år är för stor skillnad, att ha varit
gift och att knappt kunnat ha ett sunt förhållande är för olika erfarenheter och
att ha barn och att sitta barnvakt är så långt ifrån varandra man kan komma. Sen ångrade jag mig.
För saken är den att jag någonstans insåg att jag ändå inte kommer ha en framtid med honom.
Det är det för komplicerat för, det vet vi, men just nu mår jag så himla bra i hans sällskap.
Han mår bra med mig och ser rakt igenom muren jag försökt hålla fast vid.
När hans läppar nuddar mina eller när telefonen plingar till och hans namn dyker upp
går det en så stört skön ilning genom hela kroppen och jag tycker jag är värd det.
Knäsvag är något jag inte riktigt förstått mig på förens nu.
Vi vet båda två att vad vi har startat och vad vi låtit pågå i flera månade nu är så fel,
mot mig, mot honom, mot henne, mot alla. Men jag kan inte låta bli att bli varm i hela kroppen
när vi ses. Så det är nog ingen idé att spela några spel och låtsas längre.
Hjärtat kommer ta stryk, förr eller senare - men vem sa att livet ska vara enkelt?
För nu så mår vi bra, så bra och det vill jag inte förlora bara för att jag inte
vågade låta hjärtat känna efter på riktigt. Så jag ger upp min försvarsposition för att
få känna värmen i några månader till. För att få behålla hans armar runt mig ett tag till.
Tills vi tillsammans bestämmer att det är dags att avsluta vad vi påbörjat,
istället för att ensam bestämma mig för att det är fel innan vi ens försökt få det rätt.
Under all den tid jag har gått och vägrat släppa taget har känslorna inte funnits alls,
inte för någon eller något. Envisheten har varit det enda som fått mig att krampaktigt
hålla glöden vid liv. För kärleken dog egentligen långt innan förhållandet gjorde.
Nu när hjärtat bestämt sig för att det är dags att slå igen ställer jag mig i
försvarsposition med detsamma, ingen ska få rubba mig nu när jag äntligen står upp rakt igen.
Så jag sa det. Att vi var fel, allt var fel, 20 år och 29 år är för stor skillnad, att ha varit
gift och att knappt kunnat ha ett sunt förhållande är för olika erfarenheter och
att ha barn och att sitta barnvakt är så långt ifrån varandra man kan komma. Sen ångrade jag mig.
För saken är den att jag någonstans insåg att jag ändå inte kommer ha en framtid med honom.
Det är det för komplicerat för, det vet vi, men just nu mår jag så himla bra i hans sällskap.
Han mår bra med mig och ser rakt igenom muren jag försökt hålla fast vid.
När hans läppar nuddar mina eller när telefonen plingar till och hans namn dyker upp
går det en så stört skön ilning genom hela kroppen och jag tycker jag är värd det.
Knäsvag är något jag inte riktigt förstått mig på förens nu.
Vi vet båda två att vad vi har startat och vad vi låtit pågå i flera månade nu är så fel,
mot mig, mot honom, mot henne, mot alla. Men jag kan inte låta bli att bli varm i hela kroppen
när vi ses. Så det är nog ingen idé att spela några spel och låtsas längre.
Hjärtat kommer ta stryk, förr eller senare - men vem sa att livet ska vara enkelt?
För nu så mår vi bra, så bra och det vill jag inte förlora bara för att jag inte
vågade låta hjärtat känna efter på riktigt. Så jag ger upp min försvarsposition för att
få känna värmen i några månader till. För att få behålla hans armar runt mig ett tag till.
Tills vi tillsammans bestämmer att det är dags att avsluta vad vi påbörjat,
istället för att ensam bestämma mig för att det är fel innan vi ens försökt få det rätt.
Kommentarer
Trackback
