would've heard from you by now if you really cared

Man växer aldrig upp, man är ung och dum och naiv tills man bestämmer sig för att det räcker. Inte för att någon säger åt en. För att någon annan tycker att det är dags. Man är blind fast man ser, man vet men man bestämmer sig för att vara ovetandes. Vill man inte, tror man inte, då kan man inte.
Har aldrig hört så många vara så eniga om "aldrig mer". Folk förstår inte. Inte jag heller. Jag borde se. Men för länge sen bestämde jag mig för att sluta se. Sluta agera, bara hänga med.
Det gör skitont när människor visar sig vara allt man inte trodde.
Då vill man inte se, så då gör man det inte. Man faller och reser sig igen. Säger att kanske någon gång fast men egentligen inte tror. Man låtsas vara kall, låtsas inte bry sig. Måste visa att man är "den vuxna".
Men vem är egentligen vuxen när man just fått ett slag i magen och näsbenet krossat?
Låt oss inse en sak. Kärleken är blind och dum och döv.
Så att säga "aldrig mer" är det dummaste man kan göra. Inte just nu passar bättre.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0