where was my fault in loving you with all my heart?
I spell out all the hurtin' words and I turn my head when I speak
cause I can't spell away this hurt that's dripping down my cheek
Glömmer bort att jag bara är nitton år gammal. Borde inte göra så här. Inte mot mig
själv och inte mot någon annan.
Vilken människa som helst utan någon psykisk rubbning hade fattat nu; han vara aldrig kär i mig.
Går tillbaka i arkivet och läser alla vackra ord han bara trampat på genom dessa år. Varför släpper jag det inte? Varför känns det så hemskt? Vad hade vi egentligen?
Mer än en groda och en sköldpadda, som bägge dog.
Det är en svår fråga, vi hade allt och inget. Jag hade allt, han inget. Det är jag som var inget.
Jag krossade honom. Sa alltid allt som var fel, aldrig om något var bra.
Han krossade mig. Ljög om och om igen och brydde sig om alla utom mig.
Så vad hade vi egentligen, men är kräldjuren?
Varför saknar jag honom så fruktansvärt mycket.
Allt. De gråa håren, den snea näsa och de hundra prickarna.
Jag måste vara psykiskt rubbad.
Jag kommer ju överleva, jag kommer leva.
Men jag kommer nog fan aldrig över det här.
Drömmer nästan varje natt nu.
Det har kommit ikapp. Tänkte knappt på oss på över en månad.
Grät en gång, den dagen det tog slut - inte mer.
Inte förens nu. Har mått så bra. Nu saknar jag mer och mer för varje dag.
Lås in mig, jag orkar inte med mig själv något mer. Lås in mig.
cause I can't spell away this hurt that's dripping down my cheek
Glömmer bort att jag bara är nitton år gammal. Borde inte göra så här. Inte mot mig
själv och inte mot någon annan.
Vilken människa som helst utan någon psykisk rubbning hade fattat nu; han vara aldrig kär i mig.
Går tillbaka i arkivet och läser alla vackra ord han bara trampat på genom dessa år. Varför släpper jag det inte? Varför känns det så hemskt? Vad hade vi egentligen?
Mer än en groda och en sköldpadda, som bägge dog.
Det är en svår fråga, vi hade allt och inget. Jag hade allt, han inget. Det är jag som var inget.
Jag krossade honom. Sa alltid allt som var fel, aldrig om något var bra.
Han krossade mig. Ljög om och om igen och brydde sig om alla utom mig.
Så vad hade vi egentligen, men är kräldjuren?
Varför saknar jag honom så fruktansvärt mycket.
Allt. De gråa håren, den snea näsa och de hundra prickarna.
Jag måste vara psykiskt rubbad.
Jag kommer ju överleva, jag kommer leva.
Men jag kommer nog fan aldrig över det här.
Drömmer nästan varje natt nu.
Det har kommit ikapp. Tänkte knappt på oss på över en månad.
Grät en gång, den dagen det tog slut - inte mer.
Inte förens nu. Har mått så bra. Nu saknar jag mer och mer för varje dag.
Lås in mig, jag orkar inte med mig själv något mer. Lås in mig.
Kommentarer
Trackback
