somliga ljus brinner aldrig ut
När jag var i 8-11 års åldern umgicks jag väldigt mycket med Köhl. Det var så naturligt, vi gick i samma klass och vi bodde på gångavstånd från varandra. Inga konstigheter alls. Kan inte påstå att vi slutade umgås under högstadiet heller och vi har setts några gånger per år under gymnasietiden. Men vi slutade träffas bara vi två.
Igår var vi och fikade, hon och jag. Var lite orolig innan att det skulle bli stelt. Vi känner varandra men jag var inte helt säker på om vi känner varandra för dem vi är idag eller för dem vi var för 10 år sen. Min slutsats måste bli att vissa människor lär man känna när de är 6 år gammla, man behöver inte träffas på 20 år men man känner fortfarande personen. Vi satt i över fyra timmar och bara pratade om allt och inget. Otroligt skönt att veta att det finns människor som fortfarande känner en fast man inte hörs så ofta.
Menar andra människor glider man ifrån helt. Vi var fyra stycken som umgick mycket under en period. Ett par år tror jag det var. Två avek och två blev kvar. Vi försökte fortsätta att ses, men det var svårt. Idag kan jag inte påstå att jag känner dem för vilka de är idag utan för vilka de var då.
Vissa människor växer man ifrån och vissa människor växer man ihop med på håll.
Tycker sånt här är fruktansvärt intressant, hur kan man vara så lik sitt 10 åriga jag?
Igår var vi och fikade, hon och jag. Var lite orolig innan att det skulle bli stelt. Vi känner varandra men jag var inte helt säker på om vi känner varandra för dem vi är idag eller för dem vi var för 10 år sen. Min slutsats måste bli att vissa människor lär man känna när de är 6 år gammla, man behöver inte träffas på 20 år men man känner fortfarande personen. Vi satt i över fyra timmar och bara pratade om allt och inget. Otroligt skönt att veta att det finns människor som fortfarande känner en fast man inte hörs så ofta.
Menar andra människor glider man ifrån helt. Vi var fyra stycken som umgick mycket under en period. Ett par år tror jag det var. Två avek och två blev kvar. Vi försökte fortsätta att ses, men det var svårt. Idag kan jag inte påstå att jag känner dem för vilka de är idag utan för vilka de var då.
Vissa människor växer man ifrån och vissa människor växer man ihop med på håll.
Tycker sånt här är fruktansvärt intressant, hur kan man vara så lik sitt 10 åriga jag?
Kommentarer
Trackback
