now i know my heart is breakable

though the years have come and gone
by now we've both moved on
I admit that there are night when I wounder why
why we said goodbye

Var svårt det är att inse att det är tillräckligt att vara själv.
Har inte varit ensam på riktigt på flera månader. Inte som förut.
Det är alltid någon hemma och om jag går ut så gör jag det för att träffa mina fina vänner.
Eller för att jobba och där träffar jag mer folk än vanligt.
Eller för att träna och på gymmet är jag aldrig ensam heller.
När jag tänker efter tror jag inte jag spenderat mer än kanske höst två timmar i sträck själv.
Om man räknar bort nätterna. Och jag har ändå bara sovit ensam i en månad nu.
När blev vi så främmande för varandra, mig själv och jag?
Måste ta en dag snart, inte ta av mig pyjamasen på hela dagen.
Bara gå hemma, göra ingenting och försöka känna att det är okej.
För det kommer vara helt omöjligt att sysselsätta mig själv i resten av mitt liv som jag gjort nu.
En dag i månaden borde nog alla egentligen vara själva, det är nog nyttigt.
För egentligen så vet jag ju att allt man egentligen behöver är sig själv.
Då är det nog en ganska bra idé att försöka trivas med sig själv också..


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0