i was broken and alone
Ännu vet jag inte, vet inte hur det ska bli. Kan det vara sant att vi inte ens ska känna varandra längre?
Har vi pratat för sista gången, skrattat för sista gången, var vi inte ens menade att bli vänner?
Du var mig närmast. Min bästa vän under flera år. Jag saknar det, att alltid ha någon att prata med.
Någon som vet allt. Som varit med längre. En som sett mig i alla tänkbara situationer.
Vi var aldrig bara vänner. Kännslorna tog över och vi blev alltid mer.
Det var inte menat så. Kanske skulle vi bara varit vänner från början, aldrig gett det tusen chanser.
Du kanske aldrig skulle bli mer än min bästa vän. Och jag din. Då hade jag haft dig kvar.
Jag hoppas det. Att vi kan vara vänner sen. När inga kännslor finns kvar längre.
För jag kan inte sticka under stol med att mitt hjärta fortfarande hoppar över ett slag för dig. Tyvärr.
