19 November. Två månader är inte lång tid men det känns som det gått en livstid sen den 19 september. Det har bara gått två månader sen du sa de där orden som raserade hela mitt liv, sen jag hörde från dig sist. Och hela mitt liv har verkligen förändrats. Vårt liv minns jag med nöd och näppe, när jag försöker och vissa flash-backs som kommit oftare och oftare den sista två veckorna.

Är inte samma person längre. Har blivit mindre ansvarsfull privat och mer ansvarsfull med jobbet. Har växt som människa men blivit yngre gällande mycket annat. Får inte panik om mitt rum är kaos i några dagar, bryr mig inte lika mycket om att alltid vara i god tid och jag kan sova bort en hel dag utan att få ångest. Kan jobba åtta timmar, gå på bio och komma hem vid midnatt bara för att gå upp sex timmar senare, har börjat träna igen och sover i genomsnitt fyra timmar per natt och är pigg dagen efter.

Hela mitt liv kastades omkull och jag hade väldigt bråttom med att bygga upp det igen. På gott och ont. Jag lever ett socialare liv nu med människor runt om mig hela tiden, tillåter mig själv att bara vara 19 år och inte tänka så mycket på framtiden och jag trivs bra med att vara med bara mig själv mestadels. Dock gick det så fort att jag inte riktigt förstått att vi inte längre står varandra nära.

Vi är ingenting längre. Mer än varandra historia. Det har slagit mig på sistonde. Dessförinnan har jag inte orkar tänka så. Idag ser jag på vad som hänt med andra ögon. Börjar sakta men säkert inse att det är så, vi är över. Vi är inte ens vänner, du som var min bästa vän. Och det svider i hjärtat. Och jag saknar dig varje dag, men inte så att det fortfarande gör ont. Fantastiskt hur långt man kan komma på två månader. För även om jag har många, många månader och hundratals vakna nätter kvar av saknad och tomhet så gör det inte ens hälften så ont som det gjorde för två månader sen nu.

Men jag undrar hur du mår, om du någon gång saknade mig, vad du gör nu, hur din familj mår, hur det går på jobbet, om du hittat någon ny lägenhet, träffat någon annan, vad du gjort, vem som står dig närmast nu. Undrar vem du är idag, varför det hände och hur det blev som det blev. Men jag kommer inte fråga. Vi lever olika liv nu, du är inte min och jag är inte din. Du är inte min att älska längre, eller att sakna.
Bara för den sakern skulle betyder det inte att jag inte bryr mig, det gör jag.

Du kommer alltid vara mig saknad och aldrig glömd.
Jag hoppas ditt liv är som du vill ha det nu, men jag hoppas att mitt är bättre.