how could a fistfight be romantic?
Min motivation till det här är bortblåst. Jag har inget vettigt att dela med mig av.
Hur jag än formulerar mig så betyder allt samma sak. Jag krigar varje dag.
Ena dagen går jag bokstavligt talat genom eld för att dagen därpå sväva.
Ibland är jag en millisekund från att slå nummret som jag intalat mig är borta fast jag vet är alldeles för lätt för mig att få tag i. Vet också att det vore det största steget bakåt jag skulle kunna ta nu. Så jag har låtit bli, i över två månader. Då och då tänker jag inget annat än att det är så skönt att äntligen gått vidare för att nästa sekund tänka på den där backen vi alltid gick i tillsammans hemma hos honom och inser att vi aldrig kommer göra det igen. Har försökt bryta ihop och komma tillbaka starkare än någonsin, det funkar liksom inte. Jag har varit ute och dansat med helt främmande människor nästan varje helg, jag har pratat med så mycket olika pojkar och män och när det börjar närma sig hemgång har jag nobbat varenda en. Jag har haft mysiga kvällar med mina vänner, sagt att jag inte vill prata om det något mer för att två timmar senare dra upp allt igen. Berättat om hur jag aldrig i mitt liv vill se honom igen, för att i nästa sekunde kontra med att iallafall inte nu på väldigt länge. Lovat att jag då inte är kär längre, inte ens lite och sen kommit på mig själv med att krampaktigt hålla mig för bröstet för att inte hjärtat ska brista av smärtan. Berättat för alla att jag aldrig mer skulle kunna vara med honom och någon timme senare läst en artikel om "hur vi fann varandra igen efter 15 år" och på en gång tänkt på oss. Har insett hur fel allt var för att i nästa sekund komma med riktigt dumma ursäkter för att jag verkligen inte vill se mitt eget misslyckande. Gått igenom bilderna på datorn säkert tvåhundra gånger, deletat alla bilder du varit med på bara för att gå till papperskorgen och ta tillbaka dem. Kan inte, vill inte, kommer inte. Fuck. Fuck. Fuck.
Så jag ha inget nytt att komma med. Jag är samma shitzofrena människa som den senaste tiden.
Nu har jag dock gått in i en fas av trötthet. Orkar ingenting. Tackar nej till allt. Vill bara sova.
Väntar på vad som komma skall. Har en del på gång. På gott och ont.
Går på nålar, håller tummarna och fruktar att jag kommer få bryta ihop en gång till. Tänka om.
Om det blir så, då vette fan och jag reser mig igen. Hur mycket klarar en människa egentligen?
Hur jag än formulerar mig så betyder allt samma sak. Jag krigar varje dag.
Ena dagen går jag bokstavligt talat genom eld för att dagen därpå sväva.
Ibland är jag en millisekund från att slå nummret som jag intalat mig är borta fast jag vet är alldeles för lätt för mig att få tag i. Vet också att det vore det största steget bakåt jag skulle kunna ta nu. Så jag har låtit bli, i över två månader. Då och då tänker jag inget annat än att det är så skönt att äntligen gått vidare för att nästa sekund tänka på den där backen vi alltid gick i tillsammans hemma hos honom och inser att vi aldrig kommer göra det igen. Har försökt bryta ihop och komma tillbaka starkare än någonsin, det funkar liksom inte. Jag har varit ute och dansat med helt främmande människor nästan varje helg, jag har pratat med så mycket olika pojkar och män och när det börjar närma sig hemgång har jag nobbat varenda en. Jag har haft mysiga kvällar med mina vänner, sagt att jag inte vill prata om det något mer för att två timmar senare dra upp allt igen. Berättat om hur jag aldrig i mitt liv vill se honom igen, för att i nästa sekunde kontra med att iallafall inte nu på väldigt länge. Lovat att jag då inte är kär längre, inte ens lite och sen kommit på mig själv med att krampaktigt hålla mig för bröstet för att inte hjärtat ska brista av smärtan. Berättat för alla att jag aldrig mer skulle kunna vara med honom och någon timme senare läst en artikel om "hur vi fann varandra igen efter 15 år" och på en gång tänkt på oss. Har insett hur fel allt var för att i nästa sekund komma med riktigt dumma ursäkter för att jag verkligen inte vill se mitt eget misslyckande. Gått igenom bilderna på datorn säkert tvåhundra gånger, deletat alla bilder du varit med på bara för att gå till papperskorgen och ta tillbaka dem. Kan inte, vill inte, kommer inte. Fuck. Fuck. Fuck.
Så jag ha inget nytt att komma med. Jag är samma shitzofrena människa som den senaste tiden.
Nu har jag dock gått in i en fas av trötthet. Orkar ingenting. Tackar nej till allt. Vill bara sova.
Väntar på vad som komma skall. Har en del på gång. På gott och ont.
Går på nålar, håller tummarna och fruktar att jag kommer få bryta ihop en gång till. Tänka om.
Om det blir så, då vette fan och jag reser mig igen. Hur mycket klarar en människa egentligen?
Kommentarer
Trackback
