growing apart, and pull it together again
Har mått så oförskämt bra. Inte brutit ihop eller gått och kokat av ilska.
Har saknat lagom och gör fortfarande. Men inte så att det har gjort ont.
Var arg i en vecka och jag grät en dag, den dagen.
Har varit så rädd att en dag hitta mig själv i fosterställning helt hysterisk.
Men nu har det gått så pass lång tid att jag vågar tro på att det inte kommer hända.
Saknat allt det fina, saknat honom, inte oss. Vi var aldrig redo, vi var fast i 2006.
Förväntade oss att den andre var samma person, tog ingen notis om att det var 6 år sen.
Vi ville för mycket och pressade varandra på saker vi borde sett var omöjliga.
Vi hann aldrig växa själva. Så vi kunde aldrig växa tillsammans. Har förstått det nu.
Har förbannat den sommaren många gånger. För jag tror vi skulle kunna ha blivit bra.
Men inte nu. Och inte då. Kanske just för att vi träffades för tidigt.
Man pallar inte alla förändringar som kommer imellan, alla hinder.
Och vi fastnade. Och jag tror att det här var bästa som kunde hända oss båda.
Jag behöver vara ensam. Hitta mig själv. Lära känna mig själv.
Och jag kunde aldrig göra honom lycklig när jag aldrig visste vem jag var.
Och han kunde aldrig göra mig lycklig när han själv inte var det.
Nätterna är värst. Inte för att jag är ledsen eller arg eller ångrar något.
Utan för att jag tänker såhär. Ni vet kloka tankar i efterhand.
För om vi bara hållit oss isär den första gången allt krakelerade.
Om vi inte träffats förens vi båda var runt 22-25, då kanske.
Men vi sabbade det. För vi förstod aldrig.
Och jag älskar ju honom. För allt. För alltid.
Men jag kan inte göra honom lycklig. Och han kan inte göra mig lycklig.
Då är det här lika bra. För jag mår bra, fast det fortfarande är lite jobbigt.
Och jag hoppas av hela mitt hjärta att han är lycklig nu. Verkligen.
Har saknat lagom och gör fortfarande. Men inte så att det har gjort ont.
Var arg i en vecka och jag grät en dag, den dagen.
Har varit så rädd att en dag hitta mig själv i fosterställning helt hysterisk.
Men nu har det gått så pass lång tid att jag vågar tro på att det inte kommer hända.
Saknat allt det fina, saknat honom, inte oss. Vi var aldrig redo, vi var fast i 2006.
Förväntade oss att den andre var samma person, tog ingen notis om att det var 6 år sen.
Vi ville för mycket och pressade varandra på saker vi borde sett var omöjliga.
Vi hann aldrig växa själva. Så vi kunde aldrig växa tillsammans. Har förstått det nu.
Har förbannat den sommaren många gånger. För jag tror vi skulle kunna ha blivit bra.
Men inte nu. Och inte då. Kanske just för att vi träffades för tidigt.
Man pallar inte alla förändringar som kommer imellan, alla hinder.
Och vi fastnade. Och jag tror att det här var bästa som kunde hända oss båda.
Jag behöver vara ensam. Hitta mig själv. Lära känna mig själv.
Och jag kunde aldrig göra honom lycklig när jag aldrig visste vem jag var.
Och han kunde aldrig göra mig lycklig när han själv inte var det.
Nätterna är värst. Inte för att jag är ledsen eller arg eller ångrar något.
Utan för att jag tänker såhär. Ni vet kloka tankar i efterhand.
För om vi bara hållit oss isär den första gången allt krakelerade.
Om vi inte träffats förens vi båda var runt 22-25, då kanske.
Men vi sabbade det. För vi förstod aldrig.
Och jag älskar ju honom. För allt. För alltid.
Men jag kan inte göra honom lycklig. Och han kan inte göra mig lycklig.
Då är det här lika bra. För jag mår bra, fast det fortfarande är lite jobbigt.
Och jag hoppas av hela mitt hjärta att han är lycklig nu. Verkligen.
Kommentarer
Trackback
