Att bli lämnad och att bli ensam är inget som egentligen gör ont.
Det som gör ont är lögnerna och sveket, hur man litat så på någon som bara ljugit.
Älskat en person över allt annat och trott att denne kännt detsamma.
Det är det man inte kommer över, lögnerna och löftet och kärlek som aldrig fanns.
Hur man blivit bedragen, väntat på samtal medans den andre varit ut på dejt men någon annan.
Hur man legat sömnlös och funderat över hur det ska bli, när den andre inte ens sovit ensam.
Hur man hoppades i veckor på att det skulle lösa sig, den andre gick vidare två dagar innan det tog slut.
Det är det som gör ont, inte att bli lämnad eller att bli ensam eller att få reda på allt.

Och kanske är det inte ens det som gör ont.
Kanske är det bara det faktum att hur sårad man blivit, hur bedragen och uttnttjad man än känner sig.
Så kan man inte se att man är värd bättre, att det finns bättre människor i världen.
Man har fäst sig så vid den andre man har växt fast, det blir så efter många år.
Då kan man inte se något annat, man slutar inte älska fast man blivit sparkad på när man ligger.
Ett ynka ord och man blir lyrisk, i extas bara för att i nästa sekund bli behandlad som luft igen.
Trodde på det igen, på att man var värd något i dennes ögon bara en sekund.
Gick på det igen, hoppades på en förändrig på att få ha personen i sitt liv.
Personen som blivit ens bästa vän, personen man levde med som man inte känner längre.
Ändå finns det ingen annan man vill vara med, på vilket sätt som helst.
Man hör hur alla säger att det är så mycket bättre nu, du är bättre utan honom.
Det tror man inte på för en sekund, hur skulle jag kunna vara bättre nu när jag känner mig såhär?

Det spelar ingen roll. Man kan bli trampad på, spottad på, bedragen, uttnytjad.
Det spelar ingen roll. Personen vann ditt förtroende för många, många år sedan.
Etsade sig fast och fick dig att bry dig så mycket att inga misstag i världen spelar någon roll.
Du älskar denne, för du kände personen denne var i början för så länge sedan.
Och du kommer alltid hoppas på att denne kommer tillbaka en dag.
Och om det händer kommer du älskar denne precis som förut.
För man blir bara kär på riktigt en gång,
och då spelar inget annat någon roll. Tyvärr.

Tro mig, jag vet bättre än någon annan.
Jag träffade mitt livs kärlek för snart 7 år sedan.
Vi har älskat och hatat, sårat och förlåtit.
Han är och kommer alltid vara min stora kärlek.
Men han gav upp och jag kan inte tvinga honom att älska mig.
Även om jag fortfarande hoppas så vill jag inte tro.
Han kommer alltid ha mig, true love never fades.
Jag kommer alltid hoppas vi hittar tillbaka någon gång.
Jag tror på kärlek och jag tror på ödet.
Äkta kärlek hittar alltid rätt väg tillslut.
Tills jag hittar vad som är äkta,
om det är han eller någon annan.
Så kommer jag att älska honom så mitt hjärta gör ont.
För idag är han fortfarande mitt livs kärlek.
Och det får folk säga vadfan de vill om.