i'll be alright you said, tomorrow
"and now i'll take my heart back
leave your pictures on the floor
steal back my memories
i can't take it anymore
i've cried my eyes out
and now i face the years"
leave your pictures on the floor
steal back my memories
i can't take it anymore
i've cried my eyes out
and now i face the years"
Tittat på "låt-oss-gråta-ögonen-ur-oss"-film. Men Johanna. If Only.
Filmen i kort version "vad skulle du göra om du visste att du aldrig mer
skulle få se den personen som är allt för dig, hur skulle du vilja att er sista dag
någonsin skulle se ut tillsammans om du fick en andra chans att uppleva just den där
sista dagen med den personen som inte vet att det är den sista och göra den perfekt".
Har sett den flera gånger, inte slutar man förvånas över hur överjävligt sorglig den är.
Självklar vinklar jag fortfarande allt till vad som var (give me break, det har inte
ens gått tre månader) och min tanke var vad skulle vi har gjort, då?
Och hur illa det än låter så vet jag inte om det någonsin skulle ha hänt.
Uppenbarligen går det brilljant att inte se mig längre så..
Och sen började jag tänka lite mer överlag.
Om jag dog, vem skulle sörja utöver min familj?
Utöver mina närmaste vänner?
Usch. Jag ska inte se sånna här filmer.
Är redan i totalt kännslosam obalans.
Jag är ett hopplöst fall.
Love isn't mine,
never was,
might never be.
punkt.
Kommentarer
Trackback
