i can't imagine the day i wont
Vilken kännslobomb. Har aldrig riktigt förstått varför folk tycker julen är jobbig.
Aldrig saknat som idag. Konstig kännsla för igår känndes det relativt bra idag not so much..
Borde vara lycklig för vad jag har istället för olycklig över vad jag saknar, men det är svårt.
Har redan blivit påmind två gånger idag om att inget finns att ångra, inte så.
Han var fin, han älskade mig, jag älskade honom, hans familj var underbar.
Borde se tillbaka och le åt alltihopa, vara lycklig för hans skull. Jag vill det egentligen.
Och i tankarna känns det så självklart och i verkligheten är det helt omöjligt.
Börjat tänka om. Människor gör misstag men alla är värda fler chanser.
Kanske är det julen som talar. Alla dessa budskap om att man ska förlåta.
Kanske har jag bara insett att det finns inget att vara arg på, shit happens.
Jag kan inte vara arg resten av mitt liv, då kommer jag bli deprimerad och inlåst på psyk.
Jag kan heller inte glömma. Men borde jag inte åtminstonde kunna förlåta?
Jag älskar ju faktiskt honom. Han var ju min familj där ett tag. Och fortfarande så nära mitt hjärta.
Men ack så svårt det är att acceptera det faktum att jag inte var tillräcklig.
Vet inte om jag kommer kunna hitta ett sätt att göra allt.
Acceptera, förlåta och förstå. Är det ens möjligt?
