"önskar jag kunde veta vart jag var om tio år om jag skulle le eller spara mig en hel del sår"
Jag är fantastiskt bra på att skådespela, att jag inte satsade på det. Dramaten nästa. Ingenting är bra. Allt är skit. Ville gå ut i regnet idag och dra på mig en lunginflamation, kännde att det nog hade avslöjat mig en aning. Har hållit mig sysselsatt varje sekund av varje dag i en vecka nu, för att orka hålla skenet uppe.
Idag sprack det. Vaknade för tidigt och hade inget planerat förens vid lunch. Det gav mig tre timmar att bryta ihop. Därefter hade jag bara ett par timmar som var bra och åter igen tre timmar att bryta ihop på. Kvällen blev OK, tack vare barnvaktsjobb och att mamma tittade på tv med mig. Nu är jag ensam igen. Han har inte hört av sig på timmar, han svarar inte på något av de sätt jag försökt kontakta honom. Jag vet att jag kommer somna, såsmåningom, inte ännu på ett tag. Först ska jag tänka igenom varje senario som är möjligt, och tro mig med mina erfarenheter finns det en hel del. Jag är sjuk i huvudet.
Vem var jag att säga att jag inte behövde honom? Jag gör det. Han har blivit för viktig för mig. Däremot han klarar sig utan mig. Jag har upptäckt det nu. Och det är egentligen bara bra. Det är så de ska vara. För mig är det en spark i magen och ett slag över näsbenet. Jag vet att jag skulle säkert klara mig bra jag med, efter ett tag. Men jag vill inte tillbaka dit. Jag gick genom helvetet för den här pojken, nu är jag där igen.
Låt mig bara försvinna, så blir allt mycket lättare.
