det är att leka med eld att dra upp det här igen
Fast i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i. Jag antar att det är rätt som de säger: there's that one person you'll never get over no matter how long it's been. Hur värdelöst är inte det egentligen? Är det meningen att jag ska sakna honom i resten av mitt liv nu? Bara tanken gör mig illamående. Vem kom på kärlek? Den personen borde brännas på bål eller bli kär i Pontus. Jag har en kännsla av att det är ungefär lika plågsamt. Förutom att det plågsamma tar slut när bålen brunnit upp, att vara kär i honom är en jämn smärta.
Jag är så trött på att vakna varenda dag bara för att känna att det är något som saknas. Det är inte så att jag inte lever utan honom. Mitt liv är riktigt bra men det är något som saknas. Det gör lite ont att andas och det ekar så konstigt, så tomt. Men så fort vi pratar finns det något att tjaffsa om. Så värdelöst. Jag kan inte leva fullt utan honom och jag kan inte leva med honom. Och även om jag kunde leva med honom så vill inte han det. Vem är det jag har gjort förbannad för att förtjäna detta? Jag orkar verkligen inte mer. Jag har försökt allt. Verkligen allt. Jag kommer inte över honom. Jag förstår inte, hur svårt ska det egentligen vara? Det har gått två år snart. Sorgen är inte ens vacker längre. Kärleken har slutat vara vacker.
Sinnesjukt. Jag är sinnesjuk. Bränn mig på bål. Snälla.
