every now and then I fall apart
once upon a time I was falling inlove
now I'm only falling apart
För en stund sedan läste jag mina mail, eller rensade min inkorg. 12583 mail har jag fått som inte varit skräp sen den 4 maj 2007. Bara 5489 hade jag skickat. Väredlöst vetande. What so ever. En konversation mellan den 30 maj och 4 juni 2008 fångade mitt intresse. Egentligen var den inte speciellt annorlunda, ännu ett bråk. Som så många gånger förut, men det här var ett jag inte minndes.
Hårda ord, tomma ord, mjuka ord. När jag läser det förundras jag inte över varför vi inte längre är ett par. Ändå kan jag inte låta bli att undra varför vi inte är det!? Undertonen och grunden till de håra orden är den starkaste kärlek jag någonsin upplevt. Vi älskade för mycket för att våga satsa fullt ut. Rädda för att krossas, kalla och stenhårda på utsidan bägge två. Jag saknar honom vareviga sekund. Och jag ångrar att jag insåg det för sent, hur mycket jag älskar honom.
Jag hoppas på att en dag få chansen att visa honom det. Få chansen att ge honom allt jag inte gjorde. Jag hoppas på att få älska honom utan att behöva sakna honom en dag. För jag letar inte längre, jag slutade leta efter någon att kunna leva med samma dag han lämnade mig för den dagen hittade jag den personen jag inte kan leva utan. Och det är det som egentligen betyder någonting!
