One way love.
Kärlek är när man inte längre vill ha något tillbaka. Då spelar inget någon roll längre, inte så länge du får ha den personen nära dig. Du är hel i personens närvaro, och bara då.
Jag är inte hel, det har jag inte varit på hur länge som helst. Men jag överlever trasig också där ligger själva problemet. Ibland känns det som om allt skulle vara mycket enklare om jag inte överlevt att mitt hjärta krossades. Det hade väll inte gjort ont då? Jag hade inte behövt skämmas idag. Inte behövt sakna och inte behövt veta att det ändå inte spelar någon roll.
What doesn't kill you, makes you stronger. Personen som myntade det uttrycket hade aldrig fått sitt hjärta krossat, den personen hade inte förlorat sig i själv i någon annan, inte krossats och gått sönder. För starkare, blir man inte. Hel blir man inte heller. Inte jag åtminstonde. Att försöka igonerera saknaden fungerar ett tag, en stund sen blir den bara värre.
Jag vet inte vad jag ska göra längre, det känndes lätt då. Lätt att leva med saknaden, det känndes som att det är något man lär sig med tiden. Men jag tror inte på det längre. Aldrig att jag kommer lära mig leva med saknaden i harmoni med mig själv. Saknaden må vara min, men jag mår inte bra av den. Och det finns inget jag kan göra längre. För jag vill inte ha någonting tillbaka, mer än hans närvaro i mitt liv igen.
