Im standing strong.
Yes I've lived and I've learned, I've chrashed and I've burned.
But looking back has finally made me see that all I need to fly it so be free.
Ärren påminner mig om en tid då jag var självdestruktivare än jag kunde erkänna för mig själv. En tid då hjärtat inte riktigt hade tid att bearbeta vad som hänt och hur det hade krossats. Men det är sant som de säger, "tiden läker alla sår". Det tog ett tag, fler inflamationer än vad ett krossat hjärta egentligen orkar med och bra många fler tårar än vad en kropp kan innehålla. Men det gick över, smärtan avtog och lyckan infann sig.
Idag vet jag att det var jag som gjorde illa mig själv, ingen annan. Jag kommer aldrig kunna skylla det senaste året på någon för jag gjorde ett val och grep efter halmstrån som inte fanns, höll fast vid något som inte existerat på väldigt längre. Det var mitt val att ens gå åt det hållet, mitt fel att jag fastnade där. Fastnade i något som blivit lämnat för länge sedan.
Jag har lovat mig själv att inte glömma hur ont det gjorde, hur hårt jag kämpade eller hur djupt såret i mitt hjärta faktiskt var. Lovat mig själv att minnas vad som förde mig dit. För det tog mig hit. Idag kan jag med handen på hjärtat kalla mig själv lycklig. Men utan olyckan och elendet jag valde att leva med i ett år hade jag inte kännt den här kännslan på samma sätt.
Så för att inte glömma hur lycklig jag är nu
får jag inte vara rädd för att minnas hur olycklig jag var då.
