Förlåt för att jag hatar det.
Vad gör man när man inte kan vara sig själv?
Vad gör man när man inte är där man vill vara?
Jag vet inte vad jag vill mer än att jag inte vill vara kvar här. Mitt val var klarare än glas, då. För över ett år sedan, då visste jag - trodde jag. Fel av mig. Gymnasieval, framtidsval, viktiga val överhuvudtaget vid sexton års ålder är idioti på hög nivå. Hur skulle jag veta då vad jag ville? Efter tio år av konstant läsande, skrivande och tjatande väljer man inte frivilligt tre år till. Att få jobba praktiskt lät som en dröm då. Visst var det så ett tag också tills för ett tag sen. Det var inte här jag var menad att hamna, det funkar inte längre. Min framtid som målare är ovis, jävligt ovis.
Jag vill jobba med människor. Och varesig det blir som förskolelärare eller sjuksyrra är jag ganska säker på att det kommer göra mig lyckligare än om jag fullföljer min måleriutbildning. Det är inget fel på att vara målare, jag är inte sämre än någon annan i min klass just nu jag tycker bara inte om det längre - det var inte mitt öde. Jag ger upp, jag hade fel för ett år sedan. Min värsta mardröm blev just ett faktum, jag misslyckades.
