Med varje hjärtslag.
Jag saknar dig, men det visste du väll redan. Det gör ont att inse att det faktiskt är över nu, ingen återvändo jag står ensam kvar. Orden ekar i mitt huvud "i n t e n u m e n d e t b e t y d e r i n t e a l d r i g", jag hoppade så innerligt på att det fanns någon sanning i dina ord. Hoppet ebbar långsamt ut och jag är rädd för den dagen det är försvunnet. Att inse att man är lämnad, bortglömd och utbytt, att inse att det är föralltid värre än så blir det inte.
Fast helt ärligt, jag förstår varför det blev såhär. När det är något som är så självklart krånglar man till det. Är det något som är bra vill man att det ska bli bättre, nöjd vad är det? För vi kunde blivit bra men det räckte inte till. Än idag hoppas jag ett tag till hoppas jag på någon gång. Jag hoppas på en dag.
Vi kunde inte leva tillsammans då men jag kan absolut inte leva utan dig resten av mitt liv.
Är det inte det vi leta efter, personen vi inte kan leva utan?
Jo, men vad gör vi när den andre inte orkar mera?
jag älskar dig, fortfarande, med varje hjärtslag
