Here we go again.
Så trött på att låtsas vara något jag inte är. Perfektion är inte lycka, jag vet. Men det här är det inte heller. Lycka är när allt faller på plats när allt och alla som betyder något finns i ens närhet. Så bra är det inte nu. På det viset har det inte varit på länge. Jag har mycket men inte allt. Girighet, kalla det vad ni vill. Mycket vill ha mer, men så blir det när halva ens liv lämnade och gick vidare utan problem. Tryggheten han medförde finns inte längre och känslan av att älska någon infinner sig inte på samma sätt. Jag saknar honom så mycket! Det är fel mot honom och jag vet det. Men helt ärligt bryr jag mig inte längre för ingen mår sämre än jag utav det. Saknaden är allt jag har kvar av honom. Och utan honom lever jag inte på riktigt, jag överlever bara. Och när allt kommer omkring så handlar det inte om vad jag kan leva m e d utan vad jag inte kan leva u t a n. Tyvärr.
Jag saknar honom mer än jag älskar honom och jag ä l s k a r honom så himla mycket.
