Someday will be the first.
Vid 11.45 idag hade jag en piercingtid som Fanny hade fixat åt mig. Gjorde en liten spontangrej, aldrig trodde jag att jag skulle bli en i mängden. Ja, navelpiercings är inte speciellt ovanligt. Nu har jag också en, den sitter så bra där min pärla. Fanny följde med och höll handen även fast det faktiskt inte gjorde ont alls. Men det kunde jag ju inte veta förens efteråt.
Så sex veckor framöver, morgon och kväll blir det navelfixerier. Alltså blir inte den 11 september enbart ett helvete utan också en dag av lättnad, det blir min sista läkningsdag och jag tillåts att byta smycke. Jag ser ljuset vid horisonten, jaja. Efter piercingen togs följde jag med mamma och lillebror till mini-golfbanan vid lötsjön. Och en sak kan jag lova er, INGEN är sämre än mig på mini-golf. Ojojoj. Men jag överlevde och likaså alla andra som var där och spelade och det är ju en bra sak. Nu ska jag sortera min tolv miljoner böcker och se ifall jag inte kan göra mig av med ganska många av dem.
(någon bild på piercingen finns inte då min kamera numera är död, kommer upp en när jag har köpt en ny alltså när kommunen behagas betala ut min pengar)
