Det här kan inte vara normalt.

Mitt liv hade aldrig kretsat kring någon annan. Alla sa det, att jag var självständig, oberoende och gick min egen väg. Det är sant, det gjorde jag. Då. Mitt liv var mina vänner. Varje dag blev jag kär i någon ny, jag kännde aldrig mina förälskelser mer än till namn, ålder och klass. För det var alltid någon i skolan. Aldrig något seriöst. Tills då. Den sommaren. 2005. Då träffade jag honom, jag förstod det bara inte. Till en början var han som de andra, förutom den lilla detaljen att han intresserade sig för mig. Jag gillade det till en början tills jag inte visste hur jag skulle hantera det. Jag hade aldrig haft en pojkvänn, vad gör man nu? Jag var tretton. Så jag gjorde vad de, mina såkallade vänner, sa åt mig. Slut. Det ångrade jag inte förens ett år senare. Då var det ännu inte för sent för mig, lucky me. Men vad mycket enklare allt hade varit om han aldrig hade tagit mig tillbaka. Sen sommaren 2006 har jag aldrig behövt vara helt ensam. No matter what har han funnits där. Tills nu, för snart ett halvår sedan. Våra bråk blev fler och jag tror inte vi kännde varandra längre. Men det gjorde ont. Det gör fortfarande ont. Hela tiden. Personen jag blev kär i försvann med tiden tror jag. Nu har jag bara en kännsla av att personen han blev är så lik att jag inte kan släppa taget. Varför skulle jag annars sitta här idag och inte kunna röra en annan kille? Men vet ni vad som är värst. Jag förlorade inte bara min livs stora kärlek. Jag förlorade den enda personen, som inte är mina föräldrar, som trodde på mig! Han stod bakom mig, han tog emot när jag föll, han stod upp när hans vänner ogillade mig. Jag betedde mig som ett svin, det lär jag få sota för resten av mitt liv. Jag ångrar allt jag aldrig hann göra med honom, allt jag aldrig sa eller bevisade. Idag sitter jag här ensam, jag är inte lycklig men inte heller förskrossad. Tiden läker såren, men den tar inte bort ärret som såret orsakade. Men egentligen hur många träffar the one när man är tretton? Förvisso är jag inte alla andra. Men ändå, han trodde inte på att jag var den enda för honom. Just idag tror jag att jag fått min del av det hela. Mina fyra år är vad som var utsatt för mig. Min lycka är tagen. Jag kommer leva vidare, jag har inget val. En dag kommer jag se tillbaka på det och vara glad för att min första pojkvänn var den bästa man kunnde ha. Men vad är det de säger i sex and the city "har man varit tillsammans med någon i ett år tar det ett halvår att komma över" så jag har ett tag kvar. Stämmer det är jag nog lycklig 2010 igen. Jag kommer alltid få ångra det som hände, men jag kommer aldrig kunna ändra på det. Min bästa vän, min stora kärlek - det är mitt fel att han gick! Det finns inget jag kan göra. Kärleken var aldrig min. Det var inte meningen helt enkelt. Då hade han fortfarande älskat mig.

En sista sak.
Det spelar ingen roll om du är tretton eller tjugotre.
Det spelar ingen roll om ålderskillnaden är enorm.
Är du kär, så är det lika mycket på riktigt oavsett din ålder!
Det är bara en siffra, det var det någon som lärde mig.