AIK's A-flickor, inte länge till.
För åtta år sedan gick jag på min första handbollsträning.
Då var jag 9 år gammal. Mitt lag var 38st tjejer som precis börjat spela.
Jag fastnade direkt. Aldrig under dessa åtta år har jag ångrat att jag gick in
i gymnastiksalen den decemberdagen 2001.
Vi spelade för att vi tyckte det var roligt.
Det resluterade i att vi blev klubbens bästa ungdomslag och är fortfarande.
Under dessa åtta år har folk trillat av och folk tillkommit.
Av stommen är vi kanske åtta/nio stycken kvar.
Vi har kämpat för det här så länge.
Vi hade så mycket planer.
Vi skulle hinna med så mycket.
Nästa år finns vi knappt längre.
Efter sommaren blir vi juniorer. Vi är dessutom flera som
avancerat och lätt tar en plats i damlaget. Vi är inte vi längre.
Allt prat om allt som skulle hända, vad hände?
Vi är jättebra, det tycker de flesta vi stöter på.
Men allt var mer sagoaktigt när vi var små.
Jag älskar fortfarande sporten över allt annat.
Utan handbollen lever jag inte, mitt liv är på planen.
Men mitt lag finns knappt längre, det gör jävligt ont.
Efter sommaren vill de satsa på oss, damjuniorerna - de nya!
De vill värva folk för att göra oss .. bäst.
Det gör ont att mina åtta ungdomsår är slut snart, att mitt lag håller på att falla isär.
AIK's flickor 92.
Det finns inte ord jag kan uttrycka mig i så att någon skulle förstå.
Det gör bara ont just nu!
