Jag saknar dig.
Det finns alltid skäl, du dolde dem väl.
Du var inte riktigt den som jag trott.
Det lät ju så bra, allt du sa.
Även om allt är förstört nu så finns bilderna kvar.
Och det dom som jag spar.
Jag tänker, att kanske kan det finnas ett världe
i allting ändå - ja det måste va så!
Att hur den är är, är du värd allt besvär!
Fast det aldrig kan bli som det var.
Men tack för allting, alla fina ord.
Jag sparar på allting, även på dagar
då allt inte var perfekt.
För mig är de allting, varje minut som räknas
när dagarna har tagit slut. Så jag sparar.
Jag tar våra minnen gör om dem till nåt fint.
Nån slags verklighet. Jag sparar.
Allt, alla minnen. Sorterar, rättar till.
Gör allt fint igen och jag sparar.
Jag vet att det är en sång text, men det skulle lika gärna kuna ha varit mina egna ord. Jag var 13år när jag träffade min stora kärlek. Jag var 16år när han insåg att jag inte var hans stora kärlek. Så var det med den saken. Vad ska jag göra åt det menar jag? Visst, min blogg är lite väl mycket sånt just nu. Men jag gillar det, jag blir gladare för varje text. Kärlek är vackert även när den är förstörd.
oj var du bara 13 när ni träffades?
