Nothing but a Stupid crush?
Jag bad om kärlek det året och jag fick det. Kärlek på riktigt. Lyckan fullkomligt bubblade över. Men jag förstod aldrig hur lycklig jag var, egentligen. Kärleken kom det året och den stannade i några år, jag uppskattade den aldrig, förstod aldrig hur det skulle kännas att leva utan. Nu är det nästan ett år sedan den försvann, sen han gick.
"människor vi älskar lämnar oss för att vi ska förstå hur mycket det betyder för oss"
Och nu vet jag att kärlek finns, jag har upplevt den. Nu är jag kär i en person och jag vet inte om han finns längre. Varje dag kämpar jag med minnena för att inte tappa något, för att jag vill komma ihåg allt, våga fortsätta hoppas och tro. Även om min kärlek försvann tror jag på den. För idag är jag kär, eller hur? Mina kännslor försvann inte, aldrig.
Som sagt var man vet inte vad man har förens man har förlorat det. Jag vet att jag kommer aldrig bli kär igen på det här sättet, det är en omöjlighet. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte minnas en dag sen jag träffade honom som jag inte tänk på honom. Han finns där hela tiden. Never gone, never far. Allt påminner mig om honom, och jag är tacksam för det. Hellre är jag faktiskt ensam men mina minnen än att vara med någon annan, någon som inte är han. Alltid och förevigt, nu vet jag hur mycket han betydde och hur mycket jag ångrar mig. Men är gjort är gjort nu får jag älska på avstånd ..
