Du, vet du att jag fortfarande älskar dig?
Du är en del av mig, den delen jag saknar. Jag kommer aldrig bli hel utan den delen men
den är inte livsnödvänding, jag överlever utan den. Det är dagens sanning, jag lever utan dig mitt liv
kommer inte ta slut pga dig - däremot vill jag verkligen inte leva utan dig!
Livet kommer aldrig bli vad jag drömt om utan dig. Inte på långa vägar. Inte alls.
Du vet att jag älskade dig, visst? Vet du att jag fortfarande gör det?
Vart tog vårat föralltid vägen, varför kämpade jag inte för oss då?
Du vet uttrycket "man vet aldrig vad man har förens man förlorat det",
det passar så jävulskt bra in här. Sorgligt men sant.
Pojken jag träffade för tre år sedan försvann för länge sen.
Det är inte honom jag saknar, det är dig! Du och ingen annan.
Jag vet inte vad jag ska göra längre för det funkar inte längre. Din frånvaro
gör mig illamående. Tanken av ett liv helt utan dig är fruktansvärd.
Jag kan vakna mitt i natten och ha glömt att du är borta. Vända mig om för att
få se dig ligga där och sova, men du är aldrig där.
VAD SOM HELST. Jag skulle göra vad som helst för att få ha dig där.
Bredvid mig. Genom allt. Hela tiden.
Hand i hand. Jag behöver dig.
Utan dig sover jag inte bra.
Utan dig vaknar jag aldrig på rätt sida.
Utan dig vet jag inte riktigt vad lycklig betyder.
Jag vill att du ska vara min dåtid, min nutid och min framtid.
Föralltid och förevigt.
Jag älskar dig.
Förlåt för att jag inte var den du ville då.
