En annorlunad repris.
Satt nyss och läste alla inlägg från i Mars. Kom att tänka på att
nu är en dåligare repris av Mars. Mitt liv var allt annat än bra då. Jag
trodde inte jag skulle överleva. Jag grät väll hela tiden. Och nästan
alla inlägg var kärleksförklaringar till honom. Det känns som att allt bara
går om och om igen. Det känns rätt sjukt att jag faktiskt utsatte mig
själv för det här igen. Men vafan. Jag lever idag. Allt blev bra.
Han kom krypande tillbaka. Och även om inte det händer igen så
känner jag att, det kommer gå bra iallafall.
Kanske sitter jag här om sex månader och skriver som nu.
Kanske är jag utan kille, utan kärleksproblem och lycklig.
Kanske, kanske är jag lycklig med en kille som faktiskt är värd mig.
Kommentarer
Trackback
